Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Tomas Bannerhed | Korparna

I Korparna kämpar en familj för sin överlevnad på en gård i Småland. En strålande roman med ett rikt språk av en redan färdig författare, skriver Ulf Eriksson.

Bok

Bok

Tomas Bannerhed | Korparna

Weyler

Nittonhundrasjuttiotalets Sverige präglas inte minst på landsbygden av konflikten mellan storsamhället och de mindre enheterna. I romanen Korparna gör debutanten Tomas Bannerhed denna historiska verklighet levande genom att berätta om en familj som kämpar för sin överlevnad på arrendegården Undantaget i Småland. Frågeställningarna är engagerande, de konstnärliga resurserna formidabla.

De är fyra på gården: fadern Agne, modern Gärd, den tolvårige Klas genom vars medvetande allt berättas och hans lillebror Göran. Omgivningen är en geografi av möda och fara: ett utdikat och stenbrutet tegland som pappa Agne inte tröttnar på att berätta om, i syfte att få sonen att börja överta gården.

Klas är ett skolljus av linneansk art med håg för naturkunskap av alla slag. De sjunkandets mardrömmar som ibland ändar i sängvätning motverkas av en stigande rörelse i hans tankar och handlingar. Han bygger en drake i form av en örn och han förfinar sin kunskap om fåglarnas vanor, från intränglingen göken till rördrommen, denne ”vassdjungelns bölande eremit” som han en natt faktiskt får se, tillsammans med en Stockholmsflicka han blir kär i innan hon försvinner ur hans liv.

De bägge starkaste känslobanden går mellan Klas och hans föräldrar. Även Agne hade läshuvud. Hos både far och son finns en asocial noggrannhet som vida överstiger omgivningens krav. Gränsen mellan far och son är än oklar, än knivskarp.

Moderns styrka och ömhet är livsnödvändig för båda pojkarna. Men hon får föra en ojämn kamp med Agnes ångest. Liksom Klas och hans lillebror kan hon bara med vanmakt åse hur denne småbrukare i hormoslyrets, coloradoskalbaggarnas och den triumferande strukturrationaliseringens sjuttiotal tyranniseras av en växande inre demon. Ständig oro över vädret, djuren och ogräset är bara början. En natt stiger han upp med pannlampa för att skära skrot med brännare. Illa utsövd och kedjerökande sliter han dagarna i ända innesluten i en ursinnig, livsfarlig ensamhet.

Kring familjen finns fientliga figurer som översittaren Pelle Bula och kvigoknullaren Johnny som är NRP:are och dyrkar vapen. De hånar Agne och hackar så gott de kan på Klas när han är oskyddad. Som om detta inte vore nog har Klas också ett Odinsöga ovanför sig i sovrummets tak. Ögat ser allt och dömer honom. Även fadern står i förbindelse med Oden genom sin skräck för korparna som han i sitt inre hör skrika. Klas har sett hur göken lägger sitt ägg i rödhakarnas bo och känner sig lika parasitisk. De båda ominösa fåglarna är två kraftfulla symboler i berättelsen.

Hela denna värld bärs av Bannerheds exakta, visionära och rörliga språk. Jag har under läsningen tänkt på det snabba och det långsamma rummet i svensk prosa. Hos Per Olof Sundman realiseras rummet blixtsnabbt: några blickar eller ord och dess linjer ligger dragna kring människorna. Hos Walter Ljungquist är rummet långsamt: resonerande och irrande letar människan efter sig själv medan det tonar fram kring henne.

Hos Tomas Bannerhed strider dessa bägge rumshastigheter med varandra, därav spänningen läsaren känner: en annan fascination än intrigspänningens, även om man också läser för att få veta hur det skall gå för familjen.

En prosafiktion är förstås inte bara sin rumslighet. Fenomenvärldens suggestion och den moraliska gestaltningen av frihet, vilja och samvete auktoriserar varandra. Klas vördar den manifesta verklighetens mönster, rördrommens ägg såväl som den hökbröststrimmiga kvällshimlen. Naturens teckenvärld – som förebådar och förutsätter den text vi läser – är vänd från både människa och Gud. Det är därför den tröstar. Klas har skapat ett förhållande till det fria och neutrala, och han vill denna frihet framför att ta över gården.

Men författarens text vet att också denna upplevelse är en illusion som måste genombrytas. Fågelvärlden är inte Klas egendom. Det finns ett främlingskap i allt, sådana är frihetens villkor: utan ensamhet och skuld finns det ingen frihet, bara flykt.

Korparna är en strålande roman av en redan mogen författare som förmår gestalta både den psykiskt sjukes lidande och hans sons visioner av hur världen hänger ihop den korta stund då barndom går över i ungdom. Författaren skapar trovärdiga människor därför att han också förmår röra vid det oförklarliga. Med sitt rika språk både orienterar han sig i ljuset och genomkorsar ett existensmörker utan slut.

Bild - 1
Tomas Bannerhed.
Mest läst