Vi lever i en tid som obehagligt starkt påminner om de blodisande berättelser om livet bakom järnridån vi folkhemsbarn som växte upp under kommunistskräckens femtiotal ständigt fick oss till livs. Där hade väggarna öron och ögon, där angav grannar grannar, syskon syskon och barn föräldrar som fiender till den allsmäktiga, allnärvarande staten.
Telefonsamtal avlyssnades, brev öppnades, dolda kameror trängde in i minsta skrymsle och propagandamaskineriet levererade en flodvåg av hotbilder mot statens säkerhet, som legitimerade avsaknaden av mänskliga och medborgerliga rättigheter.
Men lyckligtvis var detta ondskefulla imperium dödsdömt, eftersom alla slutna system enligt lagen om entropi strävar efter högre och högre grad av oordning och därför hamnar i kaos och upplösning.
Att rädda demokratin genom att avskaffa den har också blivit vår verklighet med kriget mot terrorismen och för varje lag om ökade befogenheter att avlyssna och övervaka växer känslan av att leva i ett permanent undantagstillstånd, som kontrolleras av osynliga krafter med maktens säkerhet och fortbestånd som enda mål.
Entropi och paranoia som siamesiska tvillingar sammanvuxna rygg mot rygg har varit stormögat i den vulkaniskt produktive Thomas Pynchons författarskap ända från debuten 1963 med V., över mästerverket Gravitationens regnbåge (1973) till den senaste romanen Inneboende brist (2009).
Så ser världen ut också i Mot Dagen från 2006, som nu föreligger i – sedvanligt mirakulöst uppfinningsrik – svensk språkdräkt av Hans-Jacob Nilsson.
Mot Dagen, som är Pynchons, i mördande konkurrens, kanske mest tillgängliga och öppet ställningstagande roman någonsin, är en 1 264 sidor lång, vindlande, svindlande resa i tid och rum, från Världsutställningen Chicago 1893 till Första världskrigets efterdyningar.
Persongalleriet består som sig bör i en stenbumlingsstory av den hysteriska realismens obestridde mästare, av ett drygt hundratal autentiska och fiktiva karaktärer i labyrintiskt utflippad interaktion.
I den förra kategorin möter vi så den till undergång vigde ärkehertigen Franz Ferdinand som vill göra Chicagos boskapsmarknader till privat svinjaktmark och den serbiske uppfinnaren Nikola Tesla som förespråkar gratis elektricitet till alla som vägen till en rättvis framtid.
I den senare ingår en bisexuell matematiker och tidsresenär, den bisarra besättningen på det vätgasfyllda luftskeppet Obekvämligheten, som inkluderar Pugnax, en hund som läser Henry James.
Med samma matematiskt noggranna självsvåld låter Pynchon verkliga och fiktiva händelser, där de förstnämnda framstår som de mest gåtfulla och oförklarliga, som Tunguska-explosionen i Sibirien 1908, suggerera fram en paranoia som gradvis framstår som den mest rationella livshållningen.
Inför utgivningen skrev Pynchon att romanen utspelas i en tid av lössläppt girighet, falsk religiositet och onda avsikter ”in high places”, som givetvis ”inte hade några som helst likheter med våra dagar.”
Som brukligt delade Mot dagen in kritikerkåren i två läger, där de mer konservativa beklagade romanens ursinniga och utförliga kritik av kapitalismen och den gamle eremitens benhårda fasthållande vid 60-talets ideal och världsbild. Exempelvis avfärdade New York Times kritiker romanen som ”en imitation av en Pynchon-roman, skriven av en lika hängiven som svulstig och påtänd beundrare”.
Saken är ju den, att alla Pynchons romaner inverterar Neil Youngs stenade sentens om att den som minns 60- talet inte var där, genom att direkt eller indirekt vara historiska iscensättningar av decenniets föreställningsvärld.
Det mest överraskande med Mot Dagen är att Pynchon gång på gång avbryter berättarflödet och formulerar sin världsbild och sin systemkritik, så att hans uppmaning om att inte göra några kopplingar till vår tid framstår som den moraliskt förbittrade ironi den är.
Så visst har Pynchon gjort det förut, men aldrig så rakt på sak.
Originalets titel Against the Day innehåller essensen av Pynchons poetik och hållning. Betoningen i ”against” ligger än på motstånd, ställningstagande mot den rådande ordningen, än på rörelse mot en ny dag.
