Thomas Kunkel | Man in Profile – Joseph Mitchell of The New Yorker

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är klart att man har förebilder, idoler, favoritförfattare. Konst- närer och musiker vars livsöden man inte kan låta bli att idealisera, läsa biografier om, fundera över hur skapandet står i relation till triviala fakta om adresser, äktenskap, möblemang, handlingslistor.

Den barnsliga fantasin jag hade som liten, att en gång få träffa The Beatles, befinna mig i samma rum och höra rösterna som jag föreställde mig att de lät när det där studiofotografiet från bak-sidan av Revolveromslaget togs, är naturligtvis en dröm jag delar med miljoner andra. Men drömmeriet är också en del av konstens hemlighet: att tänka på hur ord, bilder och toner hör ihop med en vardag och en verklighet, med människor som rör sig i rum, går över gatan, hamnar i oväntade omständigheter, talar med varandra. Det är ett tilltal man är ute efter och vill vara en del av. Konsten är en hjärtesak, något som talar rätt in i det egna livet.

ANNONS

New Yorkförfattaren Joseph Mitchell finns där på min topp fem-lista, tillsammans med Marcel Proust, Hjalmar Söderberg, Georges Perec och Italo Calvino. Mitchells böcker om hamnen i New York och luffarlegenden Joe Gould, om barer, fiskrestauranger och kyrkogårdar, vanliga människor och allehanda udda existenser, är fulla av exakta iakttagelser och ett sätt att prata som är motsatsen till ett akademiskt idiom.

Karaktärerna berättar om saker de varit med om, barndomsminnen och händelser för längesen, möten med stadens lockelser, fantasi-eggande geografier, olika frihetsmöjligheter. De lägger detalj till detalj, inte sällan i meningar som är evighetslånga och ändå levande, så där som det blir när man pratar på, och associationerna gör världen rikare och större.

Joseph Mitchell kom till New York bara någon vecka efter börs-kraschen 1929. Han var född 1908 och uppväxt i lantlig sydstatsmiljö, i North Carolina. På 1930-talet arbetade han som reporter för tidningarna The World-Telegram och The New York Herald Tribune, och blev 1938 värvad till tidskriften The New Yorker där han arbetade fram till sin död 1996. Det var i The New Yorker som Mitchell publicerade alla sina berömda reportage som senare samlades i böckerna McSorley’s wonderful saloon, The bottom of the harbor och Joe Gould’s secret, och till slut bildade samlingsvolymen Up in the old hotel som blev en oväntad bästsäljare när den kom ut 1992.

ANNONS

Det var också under The New Yorker-tiden som mytbildningen om Mitchell tog sin början, bland annat kring det faktum att han efter publiceringen av Joe Gouldboken 1964 inte publicerade några fler texter, men ändå fortsatte att regelbundet gå till kontoret varje dag. Hans kollegor hörde skriv-maskinen som knattrade. Men ytterst få hade en aning om vad han sysslade med.

En del av förklaringen till vad som ägde rum under de sista tre decennierna får man i Thomas Kunkels nyligen utgivna biografi Man of Profile. Det är en bok som ägnar sig åt såväl mysterierna som de konkreta omständig-heterna. Precis som Mitchells texter gör bruk av den stundtals diffusa gränslinjen mellan fakta och fiktion, tar Kunkel fasta på den transformerande kraften i författarskapet och hur det hela tiden uppstår frågeställningar kring vad som är sant och vad som är skapat. Han låter berättelsen påverkas av de opublicerade texter han kommit över, bland annat de tre första kapitlen i en tänkt självbiografi (dessa har också tryckts i The New Yorker i tre olika nummer under det senaste året). Kunkel resonerar också kring det faktum att Mitchell hittade på ett och annat och vid upprepade tillfällen publicerade reportage om personer som aldrig existerat utan var ett slags kompilat av olika människoöden.

ANNONS

Sakta men säkert förstår man varför Joseph Mitchell var så upptagen av James Joyce, och besatt av idén att fånga det levande livet i den pulserande storstaden på ett sätt som motsvarade tekniken i Ulysses och Finnegan’s Wake. Det som är fakta i hans beskrivningar, alla de oräkneliga namn på växter och fiskarter som fyller texterna, alla de långa pratminusen, som kan pågå över flera sidor och där personer som den gamle predikanten George Hunter eller den excentriske luffargestalten Joe Gould lägger fram sina historier, blir till slut ändå delar av ett slags romanskrivande. Den egna världen blir ett myllrande universum, bara till hälften begripligt, fullt av oregelbundna sidospår och omskrivningar. Någon vanlig journalistik är det definitivt inte.

Det är en bok om hur själva det journalistiska iakttagandet, och lyssnandet till språket som pågår, kan utvecklas till ett mästerverk. Svårigheterna är med förstås, brottandet med de egna kraven, livsproblematiken som alltid finns där och kanske är själva skapandets förutsättning. Men det är också en berättelse om hur platser försvinner och suddas ut av tidens gång, något som Joseph Mitchell hade uppenbara svårigheter att förlika sig med.

ANNONS

Men här kommer man inpå Joseph Mitchell, ja han blir en verklig person, någon som går på trottoarerna, äter på Sloppy Louie’s restaurant alldeles intill favoritplatsen Fulton fish market, promenerar med sina flickor till skolan, älskar att dammsuga trerumslägenheten på 44 West 10th Street i Brooklyn, oroas över än det ena än det andra, försvinner in i sina arbeten som i vissa fall tar decennier att utföra och i vissa fall aldrig blir färdigställda.

Mitchell skrev två längre reportage om pratmakaren Joe Gould, luffaren som hävdade att han skrivit den längsta boken i USA:s historia, över nio miljoner ord. Först i en text 1942 och sedan i ytterligare en 22 år senare, 1964, återkommer Mitchell till berättelsen och nu är texten fem gånger så lång. Den har också blivit betydligt mer komplex och tvetydig. En avgörande passage är när Mitchell inför Gould hävdar att boken, som bär namnet An oral history of our time, aldrig har existerat. Samtidigt blir det uppenbart att Mitchell identifierar sig med Gould, och att det sker något underligt i själva utväxlingen. Positivt blir negativt, utsida blir insida.

I slutet av juli dimper det ner ett nummer av New Yorker (July 27, 2015) där Harvard-historikern Jill Lepore skriver ett långt reportage om Joe Gould. Texten, Joe Gould’s teeth, är något av ett korrektiv till både Thomas Kunkels bok och Joseph Mitchells version av berättelsen. Hon har fått tillgång till material som Mitchell aldrig sett, bland annat från Harvard universitets arkiv och från författaren Millen Brand som hade mött Gould när han var inlagd på mentalsjukhus, och plötsligt materialiseras en del av den oöverblickbara encyklopedin över Amerikas talade historia. Goulds trasighet finns där även i Mitchells text, bedrägligheten och storhetsvansinnet, men här kommer destruktiviteten i förgrunden, allt det misogyna och hatiska. Till slut blir det för mycket, också för Lepore. Att delar av den påstådda texten faktiskt finns är kanske ännu värre än att den inte finns.

ANNONS

Det förminskar ingenting av Mitchells storhet, det förtydligar bara hur mycket hans skrivande handlar om en vilja till upphöjdhet, mitt i allt det vardagliga, grådisiga, till synes enkla. Hans texter närmar sig det som människor gömmer i sina liv, framförallt de som inte har några positioner.

Har man väl börjat läsa Joseph Mitchells böcker återvänder man till dem, om och om igen, därför att språket är så lyriskt och iakttag- elserna så fulla av rörelse. ”Jag tror att de alldagliga orden i slutändan är de kraftfullaste”, säger Joseph Mitchell i en intervju och jämför med de gatstenar som fiskarna använder i sina nät. ”Orden är som stenar. Jag letar hela tiden efter de rätta småorden, de med få stavelser som håller allting uppe. Som bildar en grund.”

Thomas Kunkels bok om New York-författaren Joseph Mitchell (1908–1996) mest känd för sina reportage i The New Yorker. Efter boken om luffarlegenden Joe Gould 1964 publicerade inte Michell några fler texter, men fortsatte ändå att regelbundet gå till kontoret varje dag.

Magnus Haglund är kulturskribent och musikkritiker. Medverkar regelbundet på GP Kultur och skrev senast artikelserien Promenader i Göteborg.

ANNONS