Teju Cole | Öppen stad

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Teju Coles Öppen stad är en debutroman som känns helt osannolik på 2000- talet. Att med breda grepp försöka omfatta en global samtid genom en närmast neutral betraktarröst som knyter an till både Baudelaire och Camus är ett så modigt projekt att de flesta skulle utdöma det som dumristigt. I stället har Cole hyllats av en enad kritikerkår och i Sverige har studiecirklar kring romanen annonserats ut redan innan den utkommit på svenska.

Det är en sliten kliché att samtiden är fragmenterad, det är ofrånkomligt att vi samtidigt har större möjligheter än någonsin att genom det enorma informationsflödet från olika håll koppla samman världen i större perspektiv. Men suget efter Teju Coles roman vittnar också om en längtan efter texter som använder sig av de breda penslarna och tar sig an större omfång av samtiden än de korta, koncentrerade nedslagen. Det krävs dock begåvning och inte minst ett gehör för mönstren i det oupphörliga bruset för att kunna skriva någonting sådant.

ANNONS

I krig kan en stad förklaras öppen, det vill säga fri att ockupera utan bombningar och liknande förödelse. Bryssel, dit Öppen stads huvudperson Julius reser till i ett tafatt försök att hitta sin mormor, var en sådan stad under andra världskriget. Men det är snarare Julius som är förklarad öppen. Julius, uppvuxen i Nigeria och bosatt i New York, doktorand i psykiatri, vandrar omkring i den senmoderna staden och fångar upp det som han möter. Skeenden och människor rinner genom hans betraktande blick i ett nästan oupphörligt flöde.

I de klassiska flanörromanerna är den vita mannen den objektiva betraktaren. Distanserat ser han samhället pågå och gör sina antaganden kring det. Denna absoluta subjektsposition har inte Julius. Med sin nigerianska bakgrund blir det ofrånkomligt att han stundtals underordnas andra människors tolkning av honom: tonåringar som häcklar hans mörka hud, en barndomsvän från uppväxten som påminner honom om vart han kommer ifrån, mötet med andra svarta män och den tysta överenskommelsen i deras blickar om hur de blir betraktade. Små förskjutningar gör det ibland tydligt att Julius inte kan åtnjuta rollen som objektiv betraktare, även om den språkliga distansen är intakt. Här bildas ett litet hack i det betraktande flödet som bidrar till förståelsen av både Julius och den roll som han befinner sig i.

ANNONS

Samtidigt är hans dubbla positioner en nyckel till möten med olika människan. Det amerikanska medelklassammanhanget ger tillgång till samtal med välbeställda läkare och den nigerianska uppväxten ger förtroende hos papperslösa afrikaner på förvarsenheten utanför New York och marockanska migranter i Europa.

Och just detta är nyckeln till Öppen stads absoluta styrka: den rör sig mellan kontinenter, kulturhistoriska arv, idéhistoriska tankar och människoöden och kopplar samman dem så att världen blir mer gripbar och oändligt mycket större på samma gång. Särskilt skickligt lyckas Cole föra in samtiden – klimatförändringar, finanskris, 11 september, Europas högerpopulism – med lager av historiska skeenden och återkommande idéströmningar. Vår tid blir både oerhört komplex, men samtidigt en upprepning eller förlängning av allt som tidigare skett. I en nyckelscen befinner sig Julius i en park i en av New Yorks dyrare områden och inser att den tidigare varit begravningsplats för afrikanska slavar. Sådan är Öppen stad: lager på lager av historiska skeenden leder fram till den punkt där Julius står i dag.

Särskilt starkt är Julius möte med de marockanska migranterna Farouq och Khalil. I deras samtal på en inrökt krog i Bryssel samlas många samtida konflikter, utan att det någonsin förenklas eller talas om rätt eller fel. Sällan har jag läst en postkolonial kritik som varit så öppen för tolkningar och problematiseringar, men samtidigt så omedelbart gestaltar vikten av den postkoloniala kritiken. Här tvingas också läsaren utmana sina politiska ståndpunkter och föra ett bredare resonemang med sig själv.

ANNONS

Öppen stad är dock – tack och lov – mer gestaltande än idépolitisk. Genom Julius strömmar staden och tiden genom noggrant utformade iakttagelser och de människor som han möter får tala länge i omfångsrika och detaljerade bakgrundshistorier. Öppen stad möter människorna bakom idéerna och ideologierna, ser de enskilda berättelserna i de stora skeendena. Det är en debutroman som förmår uppfylla en av skönlitteraturens svåraste och viktigaste uppgifter.

ANNONS