Romaner, biografier, debattböcker, skivor; Peter Mosskins mångsidighet är stor. Han har gjort många resor bakåt i tiden, så också i sin nya bok Systrarna – en dokumentärroman där han med rikligt redovisade källor berättar om sin familj.
Systrarna, ja, de är Mosskins mamma Margit och hennes systrar Nini och Nun. Det är främst om dem och deras mor Frida Flodquist som boken handlar. Författaren finns dock med i inledningen. Tolv år gammal får han följa med sin mamma till Svenska Akademien, där poeten Gunnar Ekelöf installeras 1958. Närvarande, är förstås också Ekelöfs hustru Nini, däremot inte Nun, hans tidigare hustru.
Deras kärlekshistorier är inte de enda med komplikationer, men visar hur självständiga och före sin tids sedvänjor systrarna var. Akademiens högtidliga öppnande är snabbt överstökat. Mosskin stiger åt sidan och berättelsen tar sin början.
Frida blev änka 1915 och myndig, men rösträtt fick hon inte – än. Med beundransvärd styrka tar hon itu med sitt liv som innebär ansvar för fem barn. Hon skapar en ö av trygghet i ett mansdominerat samhälle och ger barnen friheten att välja sina liv. Upprörd blir hon dock så småningom över döttrarnas leverne och fria kärleksförhållanden.
Peter Mosskin följer kvinnorna genom mellankrigstiden, andra världskriget och in i fredens folklhem. Männen finns med i marginalen, men är ändå centrala – eftersom mycket i tillvaron ändå handlar om sökandet efter någon att dela livet med.
Tidigt i livet gör Margit en djärv resa till Sovjetunionen där hon arbetar som guvernant och blir förälskad i Fridtjof Nansens son Kåre. Åter hemma blir hon småskollärare, men bär länge på minnet av sin första kärlek. Nun blir sjukgymnast, reser mycket och lever en tid i Paris. Nini går i lära hos Maria Montessori i Rom och kommer sen att arbeta i Carl Malmstens skola, Ericastiftelsen och i barnbyn Skå.
Mosskins källor har varit Ninis dagböcker, Nuns många, ofta självutlämnande brev och Margits artiklar i den första pedagogiska tidskriften för småskolan som hon startade 1943. Vardagsskildringar och reseberättelser blandas med reflektioner kring livet i stort och i smått. In flikas också dikter skrivna av såväl Nun som Nini. Båda gav ut diktsamlingar.
Med hjälp av detta rika källmaterial skriver Mosskin så deras livs historia som den kan ha gestaltat sig. Han lägger till egen kunskap om ett Sverige i förändringens tid och då med den självklara tyngdpunkten i vår kvinnohistoria. Ofta blir texten för detaljrik och tonen lätt docerande.
Perspektiven växlar. Än talar den ena genom källorna än den andra, än sammanfattar författaren läget. Det blir aningen rörigt med denna ständiga växelsång. Stilistisk är det också en ojämn bok, med sitt överlastade, påfrestande banala bildspråk. Peter Mosskin går en vansklig balansgång mellan dikt och verklighet. Tydligt är att när systrarna för sin egen talan blir texten personligare, ofta rörande öppen.
