Konstnären Muhammad Ali sitter på golvet och placerar ut små blodiglar av lera i sin installation, ett bord dukat för två. Det kryllar av blodiglar, på bordet, stolarna, tallrikarna, grytan som står framdukad.
Ser man närmare efter upptäcker man att varje liten igel har ett mänskligt ansikte. De tog ett par månader att tillverka, berättar han. Ett riktigt pilljobb.
– Jag tycker om när det tar tid, det ger tillfälle att tänka.
Muhammad Ali bor numera i Stockholm, till slut blev även han tvungen att ge sig av från Syrien. Han levde i krigets Damaskus i fem år och hörde hela tiden om vänner och bekanta som gav sig av, sålde sina hus – eller som dog.
– Jag ville fånga ett ögonblick, en scen där två personer plötsligt försvunnit, mitt i en måltid, och lämnat kvar alla de välbekanta vardagstingen.
Blodiglarna som suger sig fast i det som varit kan ses på olika sätt, menar han, de kan var obehagliga blodsugare, men har kan även användas medicinskt för att behandla sjukdomar.
En glimt av tiden
I ett hörn håller Nisrine Boukhari på att bygga upp en installation. Scrying a glimpse of time är titeln, fritt översatt Att skåda en glimt av tiden. På golvet ligger skärvor av spegelglas, en del har text skriven med svart spritpenna. Reflektioner på väggarna bakom ska så småningom bilda en pyramid.
Nisrine Boukhari vill bjuda in besökarna till att göra sin egen läsning av texten.
I hennes konstnärliga process ingår research och skrivande, denna gång har hon bland annat funderat över ordet Change.
– Vi tänker på förändringar som något positivt, men det sammanhang där ordet förekommer oftast är klimatförändringar. I de krossade speglarna finns berättelsen om ett sönderslaget socialt och politiskt landskap, men även naturkatastrofer är en spegling av människans misstag.
– Vi lever i svåra tider, det är något som binder oss människor samman. Jag vill skapa empati, säger hon.
Smärtsamma minnen
Ytterligare tresyriska konstnärer ställer ut. Curatorn Abir Boukhari har arbetat med dem i Damaskus tidigare, nu har de alla flytt utomlands.
– I konsten berättar de om livet i en nya situation, om smärtsamma minnen, saknad. Konst kan vara en möjlighet att visa erfarenheter som inte alltid kan uttryckas i ord, säger hon.
Utställningen, Aswat – syriska röster, bygger delvis på SVT:s projekt #Syrien200, som innehåller 200 berättelser om flykten och hur livet blivit i Sverige. Det första som möter besökaren på Världskulturmuseet är tolv filmade berättelser i storformat, utvalda av en grupp unga syrier i Göteborg, övriga berättelser går att se via mediastationer.
En av de som berättar sin historia är Reham. Hon flydde i november 2014 och tog sig med båt i tolv dagar över Medelhavet. Hon ville stanna i Syrien, hoppades att kriget skulle ta slut, men bestämde sig till slut för att ge sig av. Hon hade hört mycket bra om Sverige från vänner som flytt hit.
– Och det stämde. Men första året på asylboendet var svårt, att inte komma igång med språket, att varken kunna arbeta eller studera och vara 200 personer som delade på ett badrum. Språket är nyckeln till att komma in i ett samhälleså därför försökte jag lära mig på egen hand, säger hon.
Numera pratar hon flytande svenska, har uppdrag för Röda Korset och är anställd som VVS-projektör på en konsultfirma.
Aswat - syriska röster
Utställning på Världskulturmuseet
Invigs 23 september med tal av överintendent Ann Follin och konsert med Syrienfödde Majdi Sharif.
Filmer i storformat visar tolv personer som berättar om flykt, förlust och hopp.
Fem konstnärer visar målningar, installationer och broderi: Mahmoud Dayoub: I am lost. Muhammad Ali: I might have a story to tell you, Nisrine Boukhari: Scrying a glimpse of time, Diana Jab: Home sweet home, Rezan Arab: Out of time and space.
Pågår till hösten 2018
Aswat betyder röster på arabiska.
