Jag studerar målningen av Emanuel Swedenborg, signerad Per Krafft d.ä. Går det att se något av mystiken? Ensamheten? Sökandet? Svårt att säga. Det mesta ligger förstås i betraktarens öga och ju längre jag tittar på målningen, desto lättare har jag att istället urskilja den plikttrogna assessorn vid bergskollegiet som vecka ut och vecka in – så länge han befann sig i huvudstaden och Sverige och fram tills han i mogen ålder valde att säga upp sig – punktligt intog sin plats vid kollegiets möten. Peruk, krås, ett långsmalt ansikte, vänligt småleende, en bok i handen, långa välmanikurerade fingrar, blicken mot betraktaren.
Vänlig och originell
Vid tiden för porträttet är Emanuel Swedenborg (1668-1772) 75 år. I Ernst Brunners nyutkomna biografi över den svenske vetenskapsmannen, teologen, politikern, kyrkogrundaren och mystikern beskriver samtida ögonvittnen den åldrande mannen som vänlig och originell. Riksrådet von Höpken omtalar honom som en man med gott omdöme i alla ämnen – förutom det andliga. Och Greve Carl Gustav Tessin framställer honom som ”en gubbe på 73 år, till ansiktet fullkomligt lik salig biskopen Swedberg, men mindre till växten, svaga ögon, stor mun, blek hy, vänlig, fryntlig, glad och språksam” och tillägger:
”Eftersom jag, Gudi lov, har både sund tro och sunt förnuft, så är det lätt att räkna ut vad jag tyckte om den mannen. I övrigt är han trevlig att umgås med, inte envis, snarstucken eller dryg, utan vänlig, hövlig öppenhjärtad, dömer väl både om tider och folk, uttyder allt till det bästa och synes vara en människovän, som förnöter sina dagar i välmåga och är till freds med sina fantasier mot vilka inga botemedel lär finnas”.
De där bilderna krockar en del med den tämligen självmedvetna, karriärlystna och till synes svårstukade naturforskare som presenteras i biografins första halva. Då en ung man som ville fram, som lät sig försörjas långt upp i 20-åren av sin far, biskopen i Skara stift, och som reste ut i Europa för att bilda sig. I porträttet av den åldrande vänliga mannen, osynliggörs också Swedenborgs helvetesvisioner - vilka däremot Brunner ganska lustfyllt och återkommande refererar till.
Materia och ande
Titeln på biografin lyder Darra om Swedenborg, eller om det ska utläsas bara ”Darra” och det där ”om Swedenborg” som en undertitel. På bokryggen finns ett tredje alternativ: ”Darra Emanuel Swedenborg” – hur det nu ska uttolkas? Kanske, som det antyds i baksidestexten, som att det i det här verket kommer att avslöjas något som tidigare biografier, eller hagiografier (”hyllningsskrifter”) som Brunner själv i sitt efterord omtalar dem, tigit om. Själva darrandet anspelar dock inte på fruktan, utan på en del av huvudpersonens tidiga försök att, inspirerad av Christopher Polhems mekanik, sätta likhetstecken mellan materia och ande och underkasta själen samma mekaniska lagar som transporterar ljud genom rummet: ”vårt levande väsende består merendels av små darrningar, det är tremulationer”.
Själva denna strävan att förena materia och ande går igen i Swedenborgs livsverk, men med en gradvis förskjutning från materia till ande. Den unge, rationalistiska Swedenborg försökte hitta själens plats i kroppen och göra det andliga till en del av det materiella medan den äldre mystikern Swedenborg, särskilt efter den religiösa kris som fick honom att för gott lämna bergskollegiet för att på allvar ge sig i kast med sitt teologiska och teosofiska projekt, låter det andliga omsluta allt.
Tackar andra
Ernst Brunner är långtifrån den första att biografera Emanuel Swedenborg och han nämner och tackar många av dem i vars fotspår han gått, som David Dunér, Inge Jonsson och Lars Bergquist. En som han däremot föregår med tystnad är Olof Lagercrantz, som i Dikten om livet på den andra sidan (från 1996), på blott 200 sidor och med lätt hand guidade läsaren in i Swedenborgs litterära universum. Brunner skriver i efterordet till Darra att hans ambition har varit att undvika den böjelse för djuppsykologi som han beskriver som sin personliga svaghet. Istället har han eftersträvat objektivitet och källforskning. Objektivitet i sådana här sammanhang är en tämligen otidsenlig idé, men om jag förstår honom rätt, inte minst mot bakgrund av hur han valt att skriva sitt rika verk, så har ambitionen varit att avstå tolkning och låta texterna tala för sig själva. Problemet med en sådan ambition är att texten, trots sitt imponerande myller av detaljer utvunna ur historien, snart ropar på sin författare.
