Meg Rosoff, som tilldelades Alma-priset förra året, har gjort sig känd för att vara lite av en kameleont som författare, till skillnad från alla dem som vrider och vänder på samma grundberättelse i bok efter bok. En gemensam nämnare har ändå varit hennes förmåga att omedelbart skapa ett gravitationsfält med stark dragningskraft in i historien.
I Om jag försvann avviker hon dock även från denna tysta överenskommelse. Det börjar långsamt, ja till och med trevande. Här finns ansatser till spänningshistoria med övernaturliga drag, ungdomsdeckare, utvecklingsroman och litterär roadmovie, men författaren kör bitvis så vingligt att jag känner mig aningen åksjuk.
Att romanen länge inte förmår engagera har att göra med att den centrala konflikten känns för perifer: den tolvåriga huvudpersonen Milas pappas kompis – som flickan inte känner eftersom han bor i New York och hon i London – är försvunnen. Fast inte försvunnen på något riktigt akut vis att döma av de vuxnas förhållandevis avspända hållning.
Mila, som är döpt efter en hund, är extremt sensibel för dofter, stämningar, små till synes oväsentliga detaljer som kan bilda en oväntad helhet. Som en nutida släkting till Sherlock Holmes avlockar hon omgivningen hemligheter som ett barn inte skulle behöva bära. Och här ligger bokens styrka, som gradvis växer fram. Det blir allt intressantare att få ta del av Milas tankar och hennes ansträngningar att avkoda en vuxenvärld som ter sig alltmer svårbegriplig och skrämmande.
Den känsligt skildrade relationen mellan Mila och hennes far utsätts för avsevärda påfrestningar och slutligen konfronterar hon honom med misstanken att det finns ”en jättestor vuxensammansvärjning där folk lever ofattbart komplicerade liv och låtsas att allt är normalt”. I brist på ett upplysande svar börjar hon väva sin egen kokong av hemligheter. Hon håller på att bli vuxen.