De fashionabla konferenslokalerna på Strandgatan i Stockholm är inte en plats för naturliga möten. I dag har SVT föst in ensemblen i det påkostade kostymdramat Vår tid är nu, i lokalerna för att ”göra press.”
Vi ombeds att vänta på huvudrollsinnehavaren Suzanne Reuter i ett intilliggande rum. Uppmanas att ta för oss av kaffe och fikabröd, men serveras också förmaningar: Susanne är trött, får vi veta. Så gå varsamt fram. Inga krävande plåtningar, och för allt i världen: inga jämförelser med Downton Abbey. Tänk på att, tänk på att, tänk på att.
När vi väl vallas in blir situationen ännu mer Hollywoodsk. När Suzanne Reuter får reda på att vi vill göra ett porträtt – alltså: lång text som kräver eftertänksamma svar, ambitiöst foto som kräver visst poserande och förflyttning – då ser hon genuint förtvivlad ut. SVT:s proffstrevlige pressmänniska får matta blickar.
– Jag orkar inte göra några porträtt just nu. Fick du inte mitt mejl om det? frågar hon presspersonen.
– Jo, det fick du.
Jag kilar försynt in en fråga, för att råda bot på den dåliga stämningen: Ska vi inte prata lite i alla fall? Nu när vi ändå är här. Så ser vi vad det blir av det.
Suzanne nickar. När dörrarna stängts, och vi blir lämnade ifred, ber hon om ursäkt för ”allt tassande”.
– Jag hade hellre träffats på ett fik som normala människor, men jag styr inte riktigt över det här.
– Ta det inte personligt, förklarar hon medan vi slår oss ned på varsin fåtölj i mitten av rummet. Det är bara det att jag är 65 år och har gjort de här porträtten förut. Journalisten frågar: ”När bestämde du dig för att bli skådespelare?” Jag svarar: ”När jag var fem”. Nej, det orkar jag inte göra just nu. Men jag pratar gärna.
Gått för lätt
Sköldpaddsbågar ramar in de kisande ögonen, den där uttrycksfulla blicken som med en enda liten skiftning kan orsaka massgarv i tv-sofforna. Tröttheten syns inte, men den känns. Hon är sliten. Och inte bara på grund av arbetsbördan – det senaste året har 65-åringen gjort huvudroller i Lyrro, Lorry-gängets tredje film, skilsmässokomedin All inclusive och Vår tid är nu – dagens hektiska intervjuschema spelar också in.
Suzanne har varit igång sedan tidig morgon.
Vår tid är nu är SVT:s största dramasatsning någonsin, och det har märkts.
– Väldigt påtagligt! Från manus till klippning har det funnits TID, med stora bokstäver. Det har funnits pengar att göra mask och kostym jäkligt bra.
TID fanns också när Suzanne filmade Hanne Vibeke Holst-trilogin Kronprinsessan-Kungamordet-Drottningoffret. Samma harmoni präglade inspelningarna av Cleo, men Suzanne har också åtskilliga erfarenheter av motsatsen.
– Jag har varit med om produktioner där det skulle gå så inihelvete fort. Efter ett tag började jag fråga: ”Och hur många minuter per dag räknar ni med att spela in?” Jag minns inte var jag bestämde mig för att smärtgränsen gick, men var det för stressigt tackade jag nej.
Sådant, rena arbetsmiljöfaktorer, har fått Suzanne Reuter att ifrågasätta sitt yrkesval. Fast det tvivel hon hyst karriären igenom har mer egentligen med ”flytet” att göra. Känslan av att det har gått för lätt.
Folkkär
Redan på scenskolan insåg lärarna att Suzanne Reuter tyckte att det var roligt att vara rolig. I pjäsen Swedenhielms, som Göran Stangertz regisserade, fick hon spela Julia, en excentrisk skådis med stora pretentioner. Suzanne tog ut svängarna rejält. Precis som författare gärna skriver om författare är det befriande för skådisar att spela skådisar. Suzanne försatte inte tillfället att driva gäck med det egna skråets neuroser. Som komiskt stjärnskott fick hon jobba med, och lära av, giganter som Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård.
– Sedan slog jag igenom i precis rätt tid också. Då fanns det inte så många roliga tjejer. Det var jag och Ulla Skoog. Det är naturligtvis en underdrift, men det var inte som i dag.
Karriären har rullat på, hela vägen fram till den folkkära status hon åtnjuter i dag.
– Är det ens ett arbete, det här? Jag menar, jag svettas ju inte ens. Att filma är ren lyx. Du serveras frukost, du körs någonstans, du stajlas, du blir utskickad i någon fantastisk miljö för att dra dina åtta repliker.
Suzanne ruskar på huvudet.
– Jag har haft många mulna och riktigt mörka perioder där jag har ifrågasatt vad jag håller på med. Bara det här att använda sitt liv till ett enda yrke. Det är så mycket jag vill göra! Jag är entreprenörstypen, uppfinner saker hela tiden, jobbar ihjäl mig på tomten. Landskapsarkitekt, varför slog det mig aldrig att jag kunde bli det?
Spelar ingen roll
Ett behagsjukt press-ansikte uppenbarar sig i dörrspringan. Hur går det? Dags att runda av eller? Suzanne förklarar att vi har ett trevligt samtal. Hon ber, till min glädje, om ytterligare tid, för det finns ju mer att berätta. Att hennes tvivel i dag är som bortblåsta, till exempel. Det hände 2015 då Suzanne bestämde sig för att följa med Clowner utan gränser till Indien. Hon uppträdde bland annat för barn i Mumbais ökända bordellområde Red light district.
– Jag älskar att få folk att skratta på Oscarsteatern, och tänk då att få barn i misär att skratta. Det var helt fantastiskt. Fan, det här yrket är ju bra, kände jag efteråt. Det här är vettigt.
Men Suzanne Reuter vore inte den tvivlare hon är om hon inte genast ifrågasatte sina lyckokänslor.
Vänta nu, uppträdde hon för de utsatta barnens skull eller bara för sin egen? Var clowneriet enbart ett sätt att råda bot på den maktlöshet hon kände inför världens elände?
Grubblandet landade i följande insikt: bevekelsegrunderna spelar ingen jävla roll.
– För jag kan se skillnaden jag gör. Föräldrar som ser sina barn skratta för första gången, och då pratar vi skratta så att de håller sig för magen. Jag tar med barnen in i en fantasivärld som kan leva kvar hos dem även efter att jag har åkt därifrån. Det är stort på riktigt.
I våras uppträdde Suzanne Reuter tillsammans med clownartisten Björn Dahlman på svenska asylboenden.
– Det här har inneburit en utveckling av min yrkesroll också. Mitt sätt att spela teater, det är ju minimalism annars. Det är ju inte Eva Rydberg direkt. Inget ont om henne, jag beundrar henne, men mitt spel är vanligtvis så nedtonat. Clowneriet är tvärtom och det är så jävla härligt. Det är tillåtet att improvisera. En prutt är något kul!
Efter den senaste tidens inspelningar väntar nu en välbehövlig paus.
– Men jag kommer definitivt att jobba med Clowner utan gränser igen. Det vore kul att göra en gammal tantclown med pruttproblem.
Varit i ditt vardagsrum
Medan insatserna för Clowner utan gränser betyder mest för Suzanne Reuter, så är det rolltolkningarna i Vår tid är nu, All Inclusive och så småningom Lyrro som kommer att sätta avtryck hos den breda biopubliken. De tunga rollerna lär inte göra henne mindre igenkänd. Men tvivlen hon haft gällande skådespeleriet har aldrig haft med det att göra, det betonar hon. Att i egenskap av ”kändis” vara lovligt byte för skandalsugna kvällstidningar, det suger. Men att vanligt folk kommer fram, det gläder bara.
– Gulliga taxichaufförer säger ofta: ’Förlåt att jag säger någonting men jag vill bara tacka’ … Då svarar jag bara att det inte gör någonting. ’Jag har säkert varit i ditt vardagsrum flera gånger’. Jag är bara glad över att folk är intresserade av mig. Det var precis det jag drömde om när jag var liten och käkade maskar för att få uppmärksamhet. Kan man inte ta att folk kommer fram, då ska man inte göra tv eller film.
Den bland komediskådisar ack så vanliga ta-mig-på-allvar åkomman har hon inte drabbats av.
– Jag har aldrig känt att det vore finare att stå på Dramaten eller Stadsteatern. Men det har funnits en sådan inställning bland kollegorna, särskilt på 80-talet. ’Vadå, ska du sälja dig till det där låga?’ Jag har aldrig förstått det.
Är människor inte skapta för
Ålderskriser då? Att ha fyllt 65 rör henne inte i ryggen. Helga i Vår tid är nu och Inger i All Inclusive visar glädjande nog att det existerar komplexa roller för kvinnor på ”fel” sida om sextio. Åtminstone för skådespelare med Suzanne Reuters ”flyt”.
Men även åldrandet har föranlett yrkesmässiga tvivel, det erkänner hon. Under en kort period i 50-årsåldern gjorde rynkorna i ansiktet att Suzanne var kinkig med ljussättare och fotografer. Nojan har lagt sig, men hon ser aldrig sig själv på bio.
– Att åldras framför badrumsspegeln är okej men att göra det på en bioduk, det tror jag inte att vi människor är skapta för.
Och det handlar inte om fåfänga. Suzanne Reuter förklarar, med en tydlig glimt i ögat, att aldrig-bio-policyn uteslutande har med professionalism att göra.
– Det skulle helt enkelt påverka mitt spelsätt om jag tycker att jag ser ut som någon fläbbig sköldpadda från Seychellerna.
SUZANNE ALEXANDRA MARIA REUTER
Gör: Skådespelare.
Född: 14 juni 1952.
Bor: Litet hus vid Mälaren.
Familj: Tre söner: 30, 31, och 32 år gamla. Tre barnbarn, några syskon, några syskonbarn och ett gäng husdjur.
Bakgrund: Dotter till skådespelaren Bojan Westin. Suzanne slog igenom i sketchprogrammet Häpnadsväktarna i början av 80-talet och fick sitt breda genombrott med humorserien Lorry som gick på SVT 1989-1995. Suzanne vann en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i Yrrol, 1994 års filmatisering av serien.
Aktuell med: Gör rollen som matriarken Helga i SVT:s påkostade släktkrönika Vår tid är nu. Spelar även 60- årsfirande och livskrisande Inger i semesterkomedin All Inclusive som nyligen hade premiär, och medverkar förstås i fristående Yrrol-uppföljaren Lyrro – Ut & Invandrarna, som väntas få premiär under första halvan av 2018.
