Strömstedt: "SD-svansen gick bananas"

Hans finaste minne från Göteborg är när AIK vann SM-guldet på Gamla Ullevi. I höst ska Niklas Strömstedt gå en match om göteborgarnas hjärtan med krogshowen Storhetsvansinne.

ANNONS
|

Niklas Strömstedt tillhör den generation svenska artister som kunde bygga karriär, publik och ekonomisk trygghet på skivförsäljning. Ja, han kunde till och med unna sig sin numera karaktäristiska guldtand.

Däremot saknade Strömstedt och hans kollegor självförtroende och farbara vägar ut i den internationella musikbransch som är mer eller mindre självklar för dagens unga, svenska musikanter.

- Avstånden var så mycket större, Sverige var ett annat slags land och det tog lång tid innan ny musik nådde Stockholm. Även om man som jag jobbade som discjockey och fick direktimporterade skivor från London dröjde det flera veckor.

- Och att nå ut internationellt som låtskrivare var i princip omöjligt, minns Niklas Strömstedt.

ANNONS

Vi träffas i den minst sagt voluminösa sviten på ett hotell i centrala Göteborg. Stockholmaren Niklas Strömstedt kommer tillbringa mycket tid i landets andra stad den närmaste tiden.

Den 16 september är det premiär på Trädgår'n för hans krogshow Storhetsvansinne som spelats på Hamburger börs under våren.

- Jag tror att den generation artister jag tillhör, Ledin, Uggla, Orup och några till, måste uppfinna oss själva om och om igen. Visst ska vi skriva lite nya låtar men också finna oss i att det är de gamla låtarna publiken vill höra.

Vad är skillnaden på att göra en krogshow och att vara ute på turné?

- Det är skönt att vara på ett ställe där allting är byggt efter just den här föreställningen. Och inte minst att man vet att ljudet sitter varje kväll.

Lite andra förutsättningar än när du spelade som mest land och rike runt?

- Verkligen, mellan 1980 och 1985 turnerade jag med Lasse Lindbom och då var vi ute helt sjukt mycket, gjorde 280 spelningar om året. Det var kämpigt men jäkligt kul också. Ingen av oss hade barn och det enda vi hade i huvudet var att vara ute och spela. Vi bar allting själv, byggde upp och rev varje kväll. Det var nyttigt, en bra skola.

ANNONS

Har din relation till musiken förändrats jämfört med då?

- Det kanske inte var lika allvarligt då. När man spelade på Skrea strand i Falkenberg och bara kunde springa rakt ut i havet efteråt, det var en annan tillvaro.

Det väl inget som hindrar dig från att bada efter giget nu när du kommer till Göteborg?

- He, he, jag tror orken skulle tryta. Kanske kan jag springa peppad av scenen, men sedan när jag märker hur långt det ändå är till vattnet skulle jag nog ge upp och gå och lägga mig.

Men du menar alltså att du tar musiken på större allvar i dag?

- Nja, både och kan man väl säga. Förberedelserna är på ett annat sätt nu. Jag vill vara mer strukturerad, planerad och genomtänkt. Men när det gäller mitt eget skapande, mina egna låtar fanns det förstås en period i livet när jag brann starkare än någon annan gång.

- När jag spelade in mina två första plattor ville jag överhuvudtaget inte gå hem från studion.

Känns det sorgligt att ha tappat den känslan?

- Jo, ja, men samtidigt lite skönt att andra bitar i livet får ta plats. Jag misstänker att alla som skriver musik tror att de inte haft sitt momentum ännu, att det kommer något fantastiskt längre fram. Men det finns ändå en tid när du är som mest inne i ditt skapande, sedan kan det variera när i livet man hamnar där. Fast det är såklart vanligast när man är ung.

ANNONS

Vad gör en låt till en bra låt?

- Det går ju inte riktigt att svara på, även om man alltid känner igen en bra låt. Personligen är jag svag för snygga melodier och harmonier. Och eleganta modulationer. En låt får gärna vara krånglig rent harmoniskt, men ska ändå uppfattas som enkel.

Ditt genombrott dröjde ganska länge, vad var det som gjorde att just Sista morgonen fick det att lossna?

- Jag tror det var så enkelt som att jag äntligen hittat mitt uttryck, min ton. Jag behövde tid för att nå dit. Det är vanligt att man vill vara allt det man inte är. Jag ville gärna vara Tom Petty och behövde släppa det innan jag hittade rätt. Du ska veta att det kan ta jävligt lång tid att acceptera att man inte är Tom Petty.

- Innan Sista morgonen blev en hit var jag otroligt nära att skita i det och börja plugga juridik eller journalistik istället. Nu är det nog försent att bli advokat.

Vad har du att säga om Miriam Bryants tolkning av låten?

- När Miriam gör låten hör man ju att det är en bra komposition, och så tillför hon massor. Första gången jag hörde henne göra den ramlade jag baklänges, Miriam är en av Sveriges bästa sångerskor.

ANNONS

Lyckolandet, låten du sjöng i Så mycket bättre som kritiserade Sverigedemokraterna, skapade hur som helst starka reaktioner. Var du beredd på det?

- Jag tänkte väl att den skulle bli uppmärksammad, men inte som det blev. Jag har aldrig fått så mycket positiv respons på någonting jag gjort, någonsin tidigare. Sedan fick jag en del skit också, SD-svansen gick fullkomligt bananas, men det hade jag såklart räknat med.

Biter det på dig eller är du van?

- Det var jobbigt, men jag pratade med andra som varit utsatta. Det följer ju en viss dramaturgi som sträcker sig över en vecka eller två. Sedan hittar de någon annan att vara arga på. Jag tror att det som retade upp många var att det var just jag som gjorde den där låten. Jag fick bland annat ett brev från en dam i Lammhult som var alldeles förfärad, hon tog ingen politisk ställning men tyckte inte att jag skulle hålla på med "sådant där".

Har du lärt dig av din pappa Bo, legendarisk chefredaktör på Expressen, att hantera skitstormar?

- Han älskade skitstormar, det var hans bästa gren. Allvarligt talat beundrar jag honom mycket för hans civilkurage och hur han stod upp för sina journalister och för tidningen. Ibland visste han nog innerst inne att man han hade skitit i det blå skåpet, men han höll alltid stilen.

ANNONS

Du växte upp i ett hem där tidens stora kulturpersonligheter var regelbundna gäster - hur påverkade det dig?

- Vi var ofta hemma hos Lennart Hellsing och mamma var kompis med Astrid Lindgren och Tove Jansson. Fast det var ju ingenting jag tänkte på då. Det var normalt.

- Efteråt kan jag ju se att det var häftigt, språket och kärleken till att formulera mig i skrift fick jag med mig även om jag inte var helt medveten om det.

Läste du mycket som barn?

- Mitt hem var fyllt av böcker men jag ville bara läsa Kalle Anka vilket gjorde mamma vansinnig. Hon erbjöd mig fem spänn för varje bok jag läste. Så då läste jag Åshöjden-böckerna, det var ju en hel serie.

Om du fick en femma av mig, vad skulle du läsa nu?

- Jag skulle läsa om något av Bodil Malmsten igen, tror jag. Annars var det Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv som jag läste senast, den är otrolig stark.

Till sist, som urstockholmare, hur är din relation till Göteborg?

- Jag har spelat överallt i stan, på allt från Dojjan och Errols till Liseberg och Konserthuset. Publiken är alltid mycket hjärtlig, aldrig någonsin avmätt. Göteborgarna vill ha kul när de går på konsert.

ANNONS

- På ett personligt plan har jag två göteborgsminnen som etsat sig fast för alltid. Ett från den 28 februari 1986. I kön till Deja vu hörde jag för första gången att Palme var skjuten. Och sen 1 november 2009, på Gamla Ullevi. När AIK vann SM-guld.

…Niklas Strömstedt

Namn: Bo Anders Niklas Strömstedt

Ålder: Fyller 58 den 25 juli. Föddes i Lund, uppvuxen i Stockholm.

Bor: Stockholm

Familj: Hustrun Jenny Strömstedt och barnen Adam, Simon (från äktenskapet med Efva Attling) och Maja (tillsammans med Agneta Sjödin).

Bakgrund: Började som dj och senare verksam som musiker hos bland andra Ulf Lundell och Lasse Lindbom. Egna hits med Sista morgonen, Om och tillsammans med G.E.S VM-låten När vi gräver guld i USA

Aktuell: Med krogshowen Storhetsvansinne som spelas på Trädgår'n i Göteborg med premiär 16 september.

ANNONS