Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Speciell bok om Siris dagar

Om jag läser en eller ett par sidor är genren välbekant: en ganska rapsodisk, ibland nästan telegramartad dagboks-prosa. Men läst från pärm till pärm är det ändå något helt annat, något mycket mer, skriver Ingrid Bosseldal om boken Ensamheten värst av Siri Johansson och Sven Teglund.

Bok

Siri Johansson & Sven Teglund
Ensamheten värst
Teg Publishing

Siri Johansson och Sven Teglunds bok Ensamheten värst liknar ingenting jag tidigare läst. Eller jo, om jag läser en eller ett par sidor är genren välbekant: en ganska rapsodisk, ibland nästan telegramartad dagboksprosa, så här: ”12 gr varmt blåsigt,/ sovit bättre, småvärk i örat, tagit näsdroppar. / Elvida ringt.”

Något mycket mer


Men läst från pärm till pärm är det ändå något helt annat, något mycket mer. Det är Siri Johansson (1918–2010), som skriver. Mellan 1990 och 2010 skrev hon dagbok varje dag. Från dag till dag och från år till år sker en gradvis, ibland nästan omärklig, förändring. I början är hon omgiven av vänner på besök, telefonsamtal till och från de fyra sönerna, släktingar, grannar, vardagsbestyr. Hon fikar och tvättar och frågar sig plötsligt: ”Hur ska jag bli lugn i bröstet, och bli som/vanligt igen.”. Det inre blandar sig inte så ofta med det yttre, men så där, i nästan sammanhangslös frågeform kan det plötsligt ge sig till känna. Småningom blir besöken och telefonsamtalen färre och bekymren med ensamhet och den åldrande kroppen större. Särskilt locket för öronen gör henne förtvivlad (även om hon inte uttrycker sig just så). Då har också Jesus kommit in i dagboken. Varje dag ber hon till honom att få vakna med öronen ”öppna”. I den sista dagboksanteckningen får hon en stroke och dör. De sista orden lyder ”Vila hos mig hos mig hos/Vila hos mig”.

Fantastiska akvareller


Att hon dör framgår förstås inte av hennes egen text, men det berättar sonen och konstnären Sven Teglund, som är den som sammanställt moderns dagböcker. I boken finns dessutom fantastiska akvareller som föreställer de sirliga dukar i vitt och nån gång i rött som Siri Johansson oupphörligt virkar. Under läsningen tänker jag på att det sonen ser, nödvändigtvis inte är det jag läser. Han förvånas över sin mors växande religiositet och urskuldar något hennes upptagenhet vid sjukdom. I dagboken blir hon för honom någon hon inte riktigt var i hans verklighet. För mig som läsare är det inget bekymmer.

Mest läst