Ett återkommande motiv hos Annie Dillard är fjärilen, en urgammal bild för människans själ. Ett annat är saltet. Men hennes viktigaste sällskap kallar hon "dagens gud", en i naturen synlig helighet som varje morgon växer fram ur sig själv, skriver Ulf Eriksson, som läst hennes essä Grunden den heliga.
Naturorienterad tankedikt
Sedan länge räknas den amerikanska författaren Annie Dillard som en av de främsta representanterna för naturorienterad tankediktning. Denna typ av litteratur kan ta sig strikt beskrivande uttryck, som i britten J. A Bakers magnifika bok om pilgrimsfalkarnas liv, The Peregrine, eller mer ädelkåseriska och spekulativa, som hos vår egen numera internationellt kände naturlärde Fredrik Sjöberg. Även om Norden har åtskilliga betydande litterära naturdiktare, ofta ornitologiskt djupkunniga, måste man nog ge världsmästerskapet inom genren till de engelskspråkiga författarna.
Dillard kommer nu ut på svenska med Grunden den heliga, en sjuttiosidig essä i tre delar där hennes förankring i den nordamerikanska transcendentalismen verkligen går i dagen. Ramen är inte olik den berömde föregångaren Thoureaus iscensättning av ett reflekterande liv i naturens närhet. Under ett par år i mitten av 1970-talet bor hon i en vackert och ensligt belägen stuga vid Stilla havskusten i delstaten Washington. Hennes ärende är att komma till tals med både sin skapare och sig själv, förstå varför hon upplever somligt som skönt, annat som ohyggligt grymt.
Vänder rovdriftssamhället ryggen
Samtidigt är det inte så enkelt att hon i transcendentalisternas efterföljd rätt och slätt har vänt ett krasst, sekulärt, rovdriftssamhälle ryggen för att finna andlig frid i skapelsens hägn. Hennes eget intellekt är alldeles för aggressivt för det, och hennes stil har alltför mycket egenliv. När hon betraktar en nattfjärils kropp som brinner fångad av en ljuslåga, eller inför kattens fågeljakt, kan läsarens tankar också gå till den illusionslösa österrikiskan Marlen Haushofers roman Väggen. Både Dillards jag och Haushofers är instängda i en fenomenvärld vars egentliga beskaffenhet tycks dem lika nödvändig som omöjlig att gå till botten med.
Hos Haushofer är ju situationen akut katastrofal, eftersom en övernaturlig eller kanske transcendental kraft har kastat de normala förhållandena överända. Berättelsens jag har av en genomskinlig vägg avskurits från (nästan) alla andra människor och måste ensam försöka klara sig tillsammans med några djur. Hennes motvilliga försoning med situationen har stoiska inslag. Upptagen som hon är med överlevnaden formulerar hon mer sällan det slags häpnad över skönheten i naturen som vi möter i Dillards essä.
Fjärilen en bild för människans själ
Ett återkommande motiv hos amerikanskan är fjärilen, en urgammal bild för människans själ. Ett annat är saltet, i olika luttrande och bevarande funktioner. Men hennes viktigaste sällskap kallar hon "dagens gud", en i naturen synlig helighet som varje morgon växer fram ur sig själv. Det är en märklig föreställning, denna dagens gud. Dold i fenomenen där han visar sig – trädens prakt, havets horisont, de väldiga bergen, ljuset, vinden – är dagens gud inte olik en av den grekiska antikens mindre gudar Sygalion, en sorts pojkgud. Kan han verkligen vara den store skaparen?
Dillard kommer fram till att dagens gud är maktlös och mer att likna vid en ängel. Den älskar oss, men vet inte allt och dess makt att ingripa är obefintlig. Saken ställs på sin spets när en privatflygolycka sker i trakten. En liten flicka som Dillard har träffat får ansiktet svårt brännskadat. Författaren vrider och vänder på frågan om hur den store guden kan tillåta sådant. Har han alls med skapelsens materia och förändring att göra, eller är han helt fjärran oss?
"Det finns ingen utom vi"
Dillard menar sig höra hemma inom "de högre kristna kyrkorna", men hon visar stor förståelse för lågkyrklighetens levande förväntan på att Gud verkligen skall gripa in i världen. Till slut har den religiösa människan ingen annan utväg än att satsa sig själv. Vem har rätt att få kontakt med Gud? Dillard säger i en minnesvärd formulering: "Det finns ingen utom vi. Det finns ingen att skicka", inte en ren hand, inte ett rent hjärta, bara vi.
Angelägen andlig reflexion
När andlig reflexion tar sig så här illusionslösa och litterärt kvalificerade uttryck kan den inte avfärdas från traditionellt sekularistiskt håll. Här talar en människa till människor om livets innehåll. De behärskat extatiska visionerna av naturen flätas samman med ett självutfrågande som känns angeläget i dag. Vi måste gripa in i verkligheten där vi kan förbättra den, men vi måste vörda vår planet också, och får inte yvas över vår rationalitet vilken uppenbarligen inte skyddar oss mot förhävelsens menageri av galenskaper: "Vi sover som djupast vid ratten när vi tror att vi över huvud taget har kontroll över någon ratt."
