Spökryttarna från Ordebec inleds med att Kommissarie Adamsberg befinner sig på en mordplats i en lägenhet i Paris. Inom loppet av några minuter har han listat ut att gärningsmannen har kvävt sin fru med vitt formbröd, men låtit det se ut som att det är råttor som har kalasat i sig brödet.
Den som inte sedan tidigare känner till Fred Vargas deckare om den excentriske Adamsberg och hans säregna kollegor förstår genast att denna polis är slug som få. Inte bara uppskattar han ett glas riktigt gott vin, han vidtar även de mest kreativa metoder för att få arbetsro och lösa brott.
Fred Vargas är historikern och medeltidsarkeologen, vars böcker har sålts i mer än fem miljoner exemplar. Dessutom är hon flerfaldigt prisbelönt – både hemma i Frankrike och internationellt. Namnet är för övrigt en pseudonym för Frédérique Audoin-Rouzeau.
I sina tidigare böcker om Adamsberg har Vargas rört sig i ett lätt övernaturligt landskap. Så också denna gång då berättelsen tar avstamp i ett följe med levande begravda i den lilla byn Ordebec där den unga kvinnan Lina har blivit vittne till dessa ”spökryttare”, som varslat om död där de dragit fram genom natten i sin ”tordönjakt”.
Adamsberg blir övertalad av Linas mor att ta sig an fallet och gör sedan sitt bästa för att förhindra att fler faller offer för den bestialiske mördaren i den lilla byn. För mord blir givetvis begångna.
Intrigen är utsökt, dialogen såväl rapp som underhållande och karaktärerna hyfsat komplexa och intressant gestaltade. Det råder ingen tvekan om att Fred Vargas vet hur man snickrar ihop en deckare som håller måttet med råge. Och som därtill präglas av en näst intill brittisk humor.
Att den unga Lina får sina bröst omsorgsfullt beskrivna så fort hon dyker upp i handlingen är gissningsvis sådant man får hacka i sig. Eller kräkas lite över. Vilket man vill.
