Iman Aldebes rör sig snabbt, både i livet och i sitt sommarprat. Hon rivstartar med berättelsen om hur en handläggare på Nyföretagarcentrum, dit hon går direkt efter studenten, ber henne vänta fem år med att starta företag. Det gör även en av hennes designeridoler. Men Aldebe orkar inte vänta.
Hon hoppar av socionomutbildningen, vill jobba med TV men får inte stå framför kameran i slöja, börjar designa och stajla om slöjor på en blogg, startar företag, börja plugga till jurist, tar in praktikanter, förlorar sin bror, har visningar och sover under konferensbordet på kontoret när hon får en stund över.
Samtidigt möter Aldebe motstånd, både från den muslimska världen och den icke-muslimska, som bådaser med skepsis på hennes projekt: att omdefiniera den muslimska kvinnan.
Hela historien berättas kronologiskt, utan vidare omsvep. Jag önskar att Aldebe hade stannat upp ibland, hållit tag i ögonblicket och gått lite djupare. Hon står trots alltmitt i korselden för en av samtidens mest brännande idenititetskonflikter – hur man definierar sig själv som muslimsk kvinna i en västerländsk kontext.
