Historien tar sin början i barndomshemmets sång vid pianot. Under uppväxtåren i Katrineholm dansar Ekman och vännerna efter en redan då otidsenlig koreografi vid namn Lambeth walk (sök efter klipp på Youtube, det är prislöst).
Som vuxen sjunger hon improviserade visor i skogen för att skrämma bort björnar. Den stora musiken kommer inte alltid från konserthusen i de stora städerna, konstaterar författaren, varefter hon nämner en amatöruppsättning i Bälinge av Johannespassionen som en gång rörde henne till tårar.
I ett rart porträtt förevigas sedan den av familjens hundar som faktiskt kunde sjunga, och det hinns även med lite urfolkspolitik i ett avsnitt om jojkens funktion och betydelse.
Blir det splittrat? Jovars. Men Ekman är en så upprymd, personlig och generös berättare att det inte gör någonting.
De musikstycken hon spelar är dessutom valda med stor omsorg, vilket får sägas vara sällsynt i den här säsongen av Sommar.
