En kulturredaktör frågade en gång slöjdproffset Jögge Sundqvist varför han inte kallade sig konstnär istället och på så vis kunde ta bättre betalt. Den reaktionen och det efterföljande samtalet gör Sundqvist till den röda tråden i ett program som sprudlar av entusiasm, men också präglas av en viss irritation över den nedlåtande, okunniga inställning som reducerar slöjd till smörknivsframställning.
Han berättar pedagogiskt om material och verktyg och om hur han fick uppdraget att göra en fästmanssoffa till Nordiska museet och gav sig ut i skogen för att hitta den perfekt böjda björken som han frimodigt började prata med och fick svar på klingande västerbottniska.
Traditionen är central. Jögge Sundqvist hävdar att tiotusentals år av livsnödvändigt slöjdande finns lagrade i våra kroppar som ”genetiska tatueringar” och han menar att dagens konsumism måste ersättas av småskalighet och återvinning. Han sörjer över att slöjdandet dött ut på många håll i världen och glädjer sig samtidigt över att den har fått ett uppsving i Sverige, där unga hipsters vallfärdar till Sätergläntan i Dalarna, slöjdarnas Mecka.
Mot slutet av programmet kommer en spännande vändpunkt då Sundqvists folkkonstnärliga alter ego Surolle träder in i handlingen. Han rumsterar om och vågar vara vanvördig då det gäller traditionen som han menar måste befinna sig på fri fot och inte fredas från förändring. Nu slöjdar de fyrhändigt och jag tror honom när han säger att det rockar i verkstaden.
