David Batra är för mig är den där komikern som är totalt ofarlig. En godmodig, trevlig och kompetent yrkesman som vet hur man river ner skratt och skriver ett väl genomarbetat manus. Men aldrig att det bränns. Att det blir lysande briljant eller riktigt svart. Snarare rör han sig ständigt i mellanmjölkens trivsamma vatten.
Därför är det med en modest entusiasm som jag bänkar mig framför hans Sommar i P1. Och som han förvånar. David Batra går tillbaka till det där i uppväxten som på allvar skaver och gör riktigt ont. Med början i en stark och ganska typisk mobbningsscen från skolans värld tar han oss med till en tid som cirkulerar kring överlevnadsstrategier och pennalismens principer. Det som skiljer David Batras berättelse från många andras är han tar tag i sin egen skuld som mobbare.
Medan minnesbilderna radas upp pågår sökande efter den mobbade Mikael vars öde plågar David Batra än i dag. Slutligen möts de gamla vännerna i ett samtal av försoning, men som också visar att ingenting är svart eller vitt. Det blir uppenbart att vi alla bara gör vårt bästa för att ta oss igenom skolåren, som ofta handlar mer om att hitta överlevnadsstrategier än att odla äkta vänskapsband. David Batra berättar sin historia rakryggat och med inlevelse. Framför allt med ett ärligt uppsåt där han blottar sig och gör sig sårbar. Modigt.
Sista meningen: "Det kommer garanterat att dyka upp nya pojkar på ny orangea skåp även i vuxenlivet, men jag kommer aldrig igen vara en av dem som står nedanför och hetsar."
Musik: Mycket svenskt som Imperiet, Kent, First Aid Kit och Håkan Hellström.
Sommarvärd 22/6: Slavosh Derakhti, social entreprenör och föreläsara.
