Det vilar en uppslitande sorg över Sofia Nordins andra vuxenroman Gå sönder, gå hel. Det är en sorg utan utvägar eller lyckliga slut och som sådan ofta näst intill outhärdlig.
Två parallella berättelser möts och går in i varandra: Den första om Lena som är på hemlös flykt med sin tvillingsysters barn, alltmer förvirrad och desillusionerad i sin tro att barnet egentligen är hennes. Den andra om Lena i en framtid, då hon förtvivlat försöker tvätta bort galenskapen genom att skapa sig det nya namnet Anna och ett nytt liv med kärnfamilj i en villaförort.
Skickligt visar Nordin den sköra linjen mellan galenskap och förnuft. Särskilt skarp är hon i skildringen av hur Lena försöker skapa sig en ny och normal tillvaro. Anna utforskar noggrant det normala livets uppbyggnad. Hon researchar på internet inför en tjejmiddag med andra småbarnsmammor, aktar sig för allt som kan brännas och kännas och väljer noggrant ut sin tilltänkte make på en dejtingsajt enligt sina personliga kriterier kring alldaglighet. På så vis blir också Gå sönder, gå hel en samtidsanalys över normalitetens mekanismer. ”Finns det plats för känslor?”, skriver jag i marginalen. I Annas ordnade villaliv med bantningsförsök och livscoacher kan alla obehagliga känslor och oförnuftiga tankar enkelt rensas bort. Inte bara hon, med sin bakgrund, fungerar så. I stället fungerar hon som den sunda betraktaren i en tillvaro av undantryckt desperation i tryggheten.
Romanens uppbyggnad är dock lite för genomtänkt för sitt eget bästa. Lena och hennes nya jag Anna går inte ihop. Deras röster svajar stundtals i sitt distanserande berättande om sig själva. Det är som om Nordin själv måste hålla den bottenlösa sorgen på avstånd, genom att skapa en struktur som bygger mer på hjärna än hjärta. Det finns plats för mer känslor, hur ont det än gör.
