Med romanens sista mening knyter akademiledamoten Klas Östergren ihop åren mellan 1970 och 2017. Nästan ett halvt sekel har gått, sedan nya byggnader uppfördes på platsen för romanens högkvarter, syskonen Dan och Hellen Schoulzes mondäna villa och egenhändigt resta ashram någonstans i stockholmsk västerort. Då, i romanens nu, växte marijuana i skuggan av sumakskogen på husets baksida (innan tomten renskrapades för att ge plats för den nya bebyggelsen). Dan Schoulze skördade, torkade och rökte. Nu, i den tid där berättaren, sömmerskesonen och sistaårsgymnasisten Kenneth Jansson ser tillbaka – samtidigt som han återger historien om sin vänskap till det där undflyende syskonparet som lämnat sina föräldrar kvar i Saigon för att bo i Sverige på egen hand – är det ett bara delvis bebott hus. Syskonen må vara nästan vuxna, men de driver i vinden, hukar under den där lågt krypande sumakskogen, och saknar den stadga som det saknade föräldraparet kanske kunde ha givit dem.
Dan Schoulze dyker upp en dag i Kenneth Janssons gymnasieklass. Han kommer som från ingenstans, kortklippt, prydlig, i ytterrock och hala skor. Han hälsar genom att ta i hand. Han håller en viss vänlig distans, låter sig inte bestämmas, men närmar sig Kenneth, bjuder honom hem till sig och systern. Var kommer han ifrån, den nya eleven? Ingen vet. Dan Schoulze själv ger inga tydliga svar, tittar sig storögt omkring, berättar i förbifarten om föräldrarna i Saigon, vet det mesta om buddhistiska munkar och deras kamp mot kriget och driver en välriktad pik rakt i hjärtat på klassens våldsamma och alkoholiserade lärarinna. Skolan har dåligt rykte och få elever från bättre omständigheter. Dan Schoulze skiljer ut sig. Han är klädd som någon som inte behöver gå omkring i ärvda kläder. Långsamt medför hans ankomst förändring. Hela klassen blir stegvis en annan, en mognare version av sig själv.
En sorts vänskap utvecklas mellan Kenneth Jansson och syskonen Schoulze. Huset i västerort fungerar som en fristad för både drömmar, jättefester och en amerikansk desertör. Men trots skillnaden i förutsättningar, det klassamhälle som borde skilt berättaren från syskonen, är det Kenneth Jansson, och kanske också klasskamraten Monika, som bär sin bakgrund med integritet och resning. Det är inte någon direkt vacker värld som vecklar ut sig omkring dem. Ändå möter de den med både nyfikenhet och omsorg. Det här är inte en tid och en historia för brustna hjärtan eller tvivlare, det är en epok lika pregnant som Östergrens suveräna (i dubbel bemärkelse) prosa. Som i en ring formerar sig människor runt kriget i Vietnam. Här gestaltas naivitet och överdrifter, men helt utan avståndstagande. Östergren går nära och med sina personer. Under ett operation dagsverke tvättar Dan och Kenneth fönstren hemma hos Tage och Aina Erlander. Dan riskerar att falla de många höghusvåningarna till marken. Symboliken, att förbättra utsikten, fönstrets genomsläpplighet, är i takt med tiden. ”Allt nu!” som det står på gymnasieskolans fasad.
Tidskänslan i romanen är stark – från filmer, musik och butiker till viljan att betyda något, vilket, vid den här tiden, också kan betyda att spela roll i relation till någon annan.
Klas Östergren är en snillrik romankonstruktör – den här gången utan några stora luringar – och en berättare av guds nåde. Händelseförloppet pågår både på raderna och i undertexten. Varje sida erbjuder litterär lycka, meningar, konstruktioner, scenerier som kan roa men samtidigt placerar en mer eller mindre mild och konstant klump i magen. Ungefär som den klump som Kenneth Jansson ständigt går omkring med av oro för sin olycksaliga, ständigt flinande granne och klasskamrat, Håkan och hans alkoholiserade föräldrar. Det är ställd inför Håkans öde som Kenneth konstaterar att han måste bort. Då har Håkans pappa just dött i en deliriumattack. Kenneth föreställer sig hur Håkan ler. ”Det var ett leende som kändes rakt igenom väggen. Lika starkt som ingivelsen att om jag någonsin skulle föreställa fri måste jag ta mig bort därifrån”.
Det är lätt att se framför sig hur Kenneth Jansson en dag bara går vidare, hur han, med pondus och integritet, söker sig ett annat liv än det som omständigheterna (klassbakgrunden) till synes valt ut åt honom.
Vissa kommer inte att leva längre än Vietnamkriget pågår. Andra kommer att bära tiden med sig in i 2000-talet och plötsligt, en septemberdag i 2017, återkalla den som vore den – åh jag önskar det vore så! – här, just nu.
