Jeanette Wintersons författarskap är ovanligt brett. Från den underbara självbiografiska romanen Det finns annan frukt än apelsiner och dess senkomna uppföljare Varför vara lycklig när du kan vara normal? till barnböcker, science fiction och essäsamlingar. I sin nya roman Skymningsporten blandar Winterson realism med fantastik och låter berättelsen utgå från häxrättegångarna i de egna hemtrakterna Lancashire.
Häxrättegångarna i Lanchashire 1612 tillhör de engelska häxprocessernas blodigaste, nio kvinnor och två män dömdes och avrättades. Att se häxprocesserna som ett uttryck för misogyni är väl idag legio. Det gör även Winterson och därtill lägger hon dess komplicerade samband med förbudet mot katolicismen.
Men, intressant nog gör hon det utan att för den sakens skull förneka magin som samtidig möjlighet. Romanens huvudperson, den häxerianklagade Alice Nutter, sysslar visserligen främst med örter och kemi, men också med alkemi och ungdomselexir. Hon och romanens övriga häxor är sexuellt utlevande och undersköna, alternativt fulla av vårtor och halvt förruttnade. Dessutom innehåller Skymningsporten en talande dödskalle, några magiska lerdockor och ett par framträdanden av djävulen själv. Snarare än att avtäcka klichéerna använder Winterson dem.
Tyvärr är Skymningsporten märkligt klichéartad även till formen. Winterson skriver med en traditionell auktoritär berättarröst som obehindrat dyker in och ut ur hjärnorna på minst tio personer. Det gör att berättelsen ofta fastnar i sentimental övertydlighet. Inget lämnas åt läsaren, allt står redan utskrivet. Så även direkta visdomar av typen ”Kärleken är lika stark som döden.”
Det må så vara, men en text blir däremot aldrig särskilt stark när den skriver en på näsan. Det borde förstås Winterson, som är professor i kreativt skrivande, veta.
