Skräcken på hemmet

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Man behöver inte läsa många sidor för att inse att Mats Strandberg har hittat en perfekt scen för sin nya skräckroman. Hemmet utspelar sig på ett fiktivt demensboende i Kungälvstrakten, en plats där mycket otäckt kan hända innan någon tar signalerna på allvar; den luttrade personalen har redan sett och hört det mesta. Men innanför Tallskuggans väggar sker onekligen underliga saker sedan huvudpersonen Joels mamma flyttat in. Monika förändras onaturligt snabbt och på ett sätt som inte enbart kan förklaras med ålder och sjukdom.

Vi som kan vår Strandberg (Engelsforstrilogin, Färjan) vet att han inte är en författare som måste förklara mystik med logik. I hans berättelser är det övernaturliga skickligt förankrat i en högst påtaglig verklighet, vilket skapar just den osäkerhet man som läsare vill ha. Men frågan är om det inte är verkligheten som skrämmer mest i Hemmet. De boende lever isolerade i sina egna världar, personalen sliter med allas skilda behov och biter ihop när de måste ta dubbla skift, chefen talar om kostnader och kunder, anhöriga kommer och går eller kommer inte alls och det är ingen som vet vad som egentligen pågår innanför glasartade blickar och snurriga monologer.

ANNONS

Högst verkligt med andra ord – och inte så lite skrämmande. Samtidigt har Strandberg ansträngt sig för att ge en nyanserad bild av den här världen och han tecknar miljön och människorna med mycket kärlek. Här finns flera biroller som ändå ges ordentligt utrymme och vi får tack och lov också skratta emellanåt. Det är en trovärdig skildring, vilket jag tror att alla som känner någon som har drabbats av demens kan intyga.

Jag gillade den höga pulsen och ständiga spänningen i förra skräckromanen Färjan, men uppskattar att Mats Strandberg går en helt annan väg i Hemmet. Och trots ett annat tempo är det ingen tvekan om att han har skrivit ännu en bladvändare; den här boken släpper du inte förrän den är slut.

ANNONS