Den svarta soffan på Älvstranden i Göteborg gästas i det första programmet av PG Gyllenhammar, Per Schlingmann, Azita Shariati, Lotta Gray, Björn Rosengren och Katerina Janouch. Musiken står Peg Parnevik för.
Finns det någon röd tråd i programmen?
– Det är inte så mycket personporträtt, kan man väl säga. Många av gästerna får prata om läget i världen och situationen i stort. Vi blickar utåt tycker jag, på ett sätt som inte alla pratprogram brukar göra.
Är det något i år som kommer sticka ut lite extra?
– Ja, jag blev ju lite kär i PG Gyllenhammar faktiskt. Det är så häftigt när man kommer upp på en position där man får säga vad man vill. Han är ju verkligen så och det finns en enorm glimt i det där ögat som jag gillar.
Har det gjorts några konkreta ändringar sedan föregående år?
– Nej, inte direkt. Konceptet är ju klassiskt, nyfiket pratprogram.
Vad har varit roligast den här säsongen?
– Normalt sett brukar det vara en uppåtgående kurva. Program ett är lite trevande och sedan kommer man till avsnitt fem och då läggs det ner. I år var det bra från start. Det var roligt. Programmet kändes skönt redan från början. Det brukar ta några program innan man blir varm i kläderna.
Hur har gästerna och artisterna valts ut?
– Det är ungefär som en börskurs kan man säga. Vilka är intressanta och vilka hänger ihop? Vilka kan man sätta i samma soffa tillsammans? Det blir ett litet pussel.
Har du stött på några motgångar under inspelningarna?
– Nej, inget mer än det vanliga. Strul med skrivare. Sminket är inte där vi spelar in så man får åka mycket fram och tillbaka mellan TV-huset och inspelningsplatsen. Det är bara logistikgrejer som rubbar cirklarna. Men annars, nej.
Vad ska du göra på semestern?
– Jag ska ligga i fosterställning och planera framtiden. Jag har flera olika grejer på gång. Det jag kan säga är att allt inte har med TV att göra.
