Två konstnärliga attityder finner jag trista; dels den där litteraturen bara handlar om att den är litteratur – och försvinner upp i röven på sig själv, som Kurt Vonnegut en gång formulerade inkröktheten – dels där den enbart handlar om författaren, och självbespeglar ihjäl ett ofta tämligen trivialt själsliv. Mot det senare kan man sätta Willy Kyrklund: ”Jag intresserar mig icke för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor.” Till villkoren hör det sociala, som kan ändras, men också och det biologiska, som är trögare. Där befinner sig mestadels Lennart Sjögren, sen länge en av Sveriges mest suveräna poeter.
I hans nya samling De andra trädgårdarna är det inte långt till förgängelsen. Naturen är där som döden i Stagnelius Till förruttnelsen, fast Sjögren spelar mer nedtonat, dock lika exakt. När han, diktens diskreta jag, känner sig stå på den yttersta udden i väntan på sitt sista steg visar plötsligt livet ännu en gång sina rovdjurständer: ”Jag klöser dig, du klöser mig/jag äter dig, du äter mig/uppätna smeker vi sen varann en stund/som man gör i Paradiset.” Människodjuret, prisgiven åt en omänsklig existens.
Inget är väl så idealiserat som naturen, belamrat av våra hjälplöst projicerade önsketankar, besjälat av sentimentalitet. Det humana som hägring mer än daglig strävan och handling. Och uttydarna, de som kanske anser sig se bortom det reella, och avläser existensen som vore den en kod att rätt tolka, hos dem har Sjögren ibland befunnit sig, i ”halvvärmen”, men finner fladdermössen sannare: ”Hur otvetydiga och klara/är inte deras små ansikten/mellan barn och dödskalle.”
Och någonstans tar det ju slut. Såväl hägern, den av poesin upphöjda fågeln, som den något mer sällan besjungna kråkan, närmar sig samma demokratiska förgänglighet: ”Nog har ni båda mitt bifall/nog ska vi tillsammans ingå i döden/där graderingarna förhoppningsvis upphör/och poesin äntligen blåser bort.” That´s it. Lennart Sjögrens mjuka kärvhet är en stor tröst.
