En av de senaste årens mest absurda debatter torde vara den ”handväskdebatt” som uppkom i kölvattnet av Sisela Lindbloms De skamlösa. Inte bara var det förvånande att så många kunde uppröras av en rimlig konsumtionskritik. De skamlösa var också en utforskande roman, snarare än en politisk pamflett.
The Agency rör sig i liknande miljöer och berör en snarlik tematik. Den har sin utgångspunkt kring en teateragentur i London, styrd med järnhand av chefen Simolina. Här arbetar Lindsay, den ambitiösa handelstjejen, och Myrah, receptionisten som drömmer om teater och karriär. Här finns även Lloyd, skådespelaren som nyligen blivit en av agenturens kunder. Central är också Sofie Shaparov, ett snarlikt porträtt av regissören Sofia Coppola, som är agenturens drömkund och som befinner sig i Paris.
Lindblom blandar perspektiv, låter karaktärerna göra var sin resa till Paris i skilda, men lika egoistiska, ärenden. I en stilren och luxuös miljö berörs gränslöshet, otrohet, känslomässiga spel och omåttlig narcissism. Men här finns också en angelägen sidohistoria om asyl, utsatthet och Europas invandringspolitik. Lindblom väver förtjänstfullt in samtidens frågor i den personliga dramatiken.
Det är ett imponerande romanbygge. Samtidigt blir det ofta för många trådar på samma gång. De rappa dialogerna tenderar att bli för långa och flera sidospår lämnar mig inte bara oberörd, utan frustrerad över avbrotten kring romanens kärna. Det är en konst att skriva om ytliga, och ofta rent av osympatiska, människor och behålla intresset hos läsaren. The Agency lämnar mig med en vag olustkänsla, men lyckas aldrig riktigt engagera mig.
