Louise Tillbergs bok Schimpansen Ola är inte helt oproblematisk, även om den är till för ett gott syfte, att djur ska behandlas väl. Å andra sidan blir alltför platta böcker, med moralen självklar som i en pekbok, tämligen ointressanta. I verkligheten har ju moraliska dilemman sällan definitiva lösningar, och jag håller faktiskt med dem som kritiserar ett alltför flitigt poserande av godhet. En tendens täcker en annan, och det programmatiskt goda kan skymma sikten. Tillbergs bok skulle kunna göra så, men misslyckas, eller rättare sagt, lyckas undgå fällan.
Ni minns kanske schimpansen Ola? Han skapade rubriker ett flertal gånger i Sverige. 1988 medverkade han på Stockholms stadsteater i en uppsättning av Strindbergs Gustav III. Han var då ett och ett halvt år gammal och dansade i pjäsen runt med Ingvar Hirdwall som spelade kungen. Men han behövde under säsongen någonstans att vara och fick då ett hem hos Louise Tillberg och hennes skådespelande make. Där blev det kärlek vid första ögonkastet.
Schimpansen är människans nära släkting, fast visst projicerar Tillberg vid tillfällen väl mycket mänskligt beteendemönster och själsliv på Ola, intensiva djurvänner likt. Men som en sarkastisk vän brukar säga projicerar vi onödigt mycket mänsklighet på människor också. Människan är det politiska och sociala djuret, och ibland närmar sig djur gränsen, till en gråzon. Tillberg rapporterar entusiastiskt från den zonen, om Ola som familjemedlem och alla muntrationerna, stundtals lite påfrestande, som ofta när föräldrar detaljrapporterar om telningarnas lustiga upptåg.
Men plötsligt skriver hon: ”En schimpans ska inte uppträda på scen eller på cirkus, inte leva i en lägenhet och inte heller leva på en djurpark. En schimpans ska leva i frihet på sina egna villkor.” Det kan man verkligen anse. Det intressanta är att Louise Tillberg här plötsligt helt utdömer sitt liv med Ola, muntrationerna och kärleken, bokens grund, de egna goda gärningarna, men inte fullföljer självkritiken speciellt omsorgsfullt, annat än principiellt. Eller lägger hon inte märke till motsättningen, motsägelsen? I vilket fall som helst viker här en tendens undan och avtäcker en annan betydligt bedrövligare. Efter sina säsonger i rampljuset och hos Tillbergs säljs Ola till en park i Thailand, där djuren plågas, under tvetydiga ekonomiska omständigheter. Det är här boken blir en effektiv stridsskrift om hur vi behandlar djur, hur de köps och säljs. De viktigaste avsnitten i boken är inte Louise Tillbergs, utan bidragen av journalisten Eva Hernback, sakliga redogörelser med siffror, exempelvis får vi veta att det åren 2005-2011 dog sammanlagt 14 146 vilda schimpanser på grund av brutala transporter mellan säljare och köpare. Kalla siffror säger ibland mer än känslomässiga åtbörder.
Ska recensenten avslutningsvis redovisa sina egna inte helt konsekventa ståndpunkter? Nej, jag är inte vegan, jag äter kött. Djurparker har jag aldrig gillat. Djur ska befinna sig i sin naturliga miljö, de utrotningshotade i reservat. Ändå har jag haft husdjur i lägenhet, och har ingenting att erinra mot de som har det, det vore hyckleri. Det är omständigheterna och situationen som bestämmer, som alltid i världen utanför pekböckerna. Men Louise Tillbergs bok får en att fundera.
