Det senaste decenniets litterära skildringar av kvinnokroppen har utgjort en slags befrielse. Om 90-talets prosa med ojämnt resultat gestaltade självsvält, destruktivitet och förnekelse inför kroppen har det under 2000-talet snarare handlat om en utforskande gestaltning inför kroppslighet och kvinnlighet. Bland de mer lyckade upptäcktsresorna märks Charlotte Roches uppmärksammade Våtmarker och i svenska sammanhang Sara Stridsbergs Darling River. Till de romaner som kombinerar motståndshandling och en omistlig prosa kan nu Mumieland läggas till i listan.
Sara Tuss Efriks debutroman är en sällsam historia, pendlande mellan lyrik och prosa med stundtals dramaturgiska anslag. Flickjaget är en upprorisk och bångstyrig antihjälte som tar kontroll över såväl sin kropp som andras. Här ryms också en mor- och dotterberättelse som går utöver de gängse skildringarna i sin komplexitet och i sitt språk.
Det bör sägas att det inte är en enkel historia. Mumieland bjuder på motstånd i både form och utförande och stundtals kan jag längta efter mer sammanhang, någonting att bottna i. Men samtidigt är just anspråken, kraven på läsaren en av romanens stora förtjänster. Den som inte ryggar tillbaka blir rikligt belönad. Det är en språklig fulländning som jag sällan tidigare läst i en debut och med sin gestaltning lyckas Tuss Efrik muta in sitt eget universum i litteraturen. Det är på samma gång djupt socialrealistiskt och fritt fantiserande. Att författaren i grunden är dramatiker bidrar till den närmast sceniska gestaltningen som också innebär en behövlig – och mycket väl utförd – detaljrikedom. Mumieland är ett öppet fönster i ett kvavt litterärt rum, full av kraft, inspiration och kompromisslöshet.
