Sara Stridsberg skriver kvinnolitteratur i ordets bästa bemärkelse, det vill säga högt konstnärligt syftande litteratur där mytomspunna, excentriska kvinnor råkar vara huvudpersoner.
De har hon hittills hämtat från såväl litteraturhistorien som verkligheten: simmaren Sally Bauer i debutromanen Happy Sally, Medea i pjäsen Medealand och drottning Kristina i Dissekering av ett snöfall. I Drömfakulteten blev SCUM-manifestets författare Valerie Solanas inbäddad i ett ömsom sakligt, ömsom högstämt språk. Och i fantastiska Darling River lät Stridsberg Nabokovs Lolita leva vidare som Lo i ett sockermättat flickmörker. Hon har närapå frossat i allt som är kulturellt kodat som kvinnligt och därmed också låglitterärt.
Centrum för Stridsbergs nya roman Beckomberga – ode till min familj är dock ingen kvinna utan det före detta mentalsjukhuset utanför Stockholm. Men nåväl, något är sig ändå likt, för huvudperson och berättare är till stora delar en mager tonårstjej med tovigt hår och leopardpäls vid namn Jackie.
Romanens huvudhistoria utspelar sig i det stockholmska 80-talet, då en 13-årig Jackie skyddad av en maläten hatt, men inte mycket mer än så, rör sig i Beckombergas sjukhuspark. Pappan Jim, eller Jimmie Darling, som hon oombedd kommer för att besöka är en deprimerad alkoholist och oberäknelig charmör. Han tar emot henne entusiastiskt eller inte alls.
Genom Jackies ögon förlänas Beckomberga ett lockande sagoskimmer. Här finns läkaren Edvard som smugglar ut utvalda patienter för att ta med dem till fester på Östermalm, liksom den rena, prydliga, sjuksköterskan Ingrid Vogel som öppnar medicinskåpet för Jim i utbyte mot sex. Bland patienterna finns Sabina, en 36-årig kvinna som ser ut som en tonåring, klädd i sjukhuskläder, pärlor och spetsnattlinnen och den jättelike, tatuerade hustrumördaren Paul som blir Jackies älskare.
Liksom i tidigare romaner arbetar Stridsberg utifrån flera tidsperspektiv. I ytterligare en tidslinje får vi följa Olof, Beckombergas sista patient som varit intagen i 63 år, lika länge som sjukhuset haft öppet. I korta passager får vi också möta byggnadens arkitekt och se en skara skåla inför öppnandet.
Genom den vuxna Jackies ögon kontrasteras då mot nu: de alkoholiserade männen på Beckombergas rastgård mot de alkoholiserade männen nere på torget, pappa Jim hemma i hennes fåtölj mot hans yngre jag vid ett piano på sjukhuset, hon själv som vanvårdad tonårsflicka mot sonen Marion och så slutligen Beckomberga som gått från fruktat mentalsjukhus till åtråvärda bostadsrätter.
I intervjuer kan man läsa att Sara Stridsbergs pappa under en period var intagen på Beckomberga och hennes skildring av sjukhuset är allt igenom välavvägt respektfull. Hon seglar snabbt förbi de tidiga årens lobotomier och syfilisfall. Istället blir Beckomberga ett hem eller en plats att vila ut för den som inte klarar sig i samhället, men också urtråkigt fängelse.
Relationen till sjukhuset förblir sansat dubbel. Faktum är att jag gärna hade sett mer risktaganden och extremer i Beckomberga. Den konsekvens som annars kännetecknar Stridsbergs texter saknas här. Ingen historia berättas riktigt fullt ut, inte Jims, inte Olofs och inte heller Jackies. Och vad värre är, ingen tanke dras riktigt till sin spets, även om romanen har flera intressanta sådana: om föräldraskap, om ensamhet och om döden.
Samtidigt saknar boken egentlig bredd och det gör romanen något tom och blek. Den är rakare och enklare än Stridsbergs tidigare romaner, både berättarmässigt och rent språkligt. Prosan är visserligen flitigt metaforbeströdd, men till skillnad från i Darling River leder inte bildspråket vidare in i romanen. Det är som att Stridsberg i Beckomberga skalat av allt det som varit eget, våghalsigt och på gränsen till dåligt i hennes tidigare romaner. Beckombergas svala prosa är vacker men märkligt anonym.
Men kanske finns det en mening med det också. För vad är depressionen, alkohol-, drog- eller medicindimman om inte just svåråtkomligt anonym och blank i sitt uttryck. Och där depression och livsleda ofta skildras som ett nattsvart mörker är den här istället lätt, ljus och obönhörligt oundviklig. Den vilda desperationen hos Valerie Solanas och det mörka förmultnandet hos Lo blir resignerad tomhet hos Jim, Jackie, Olof och de andra i romanen.
Beckomberga frammanar en lugn och anspråkslös sorg i mig. Och den kommer sig nog bara till en liten del av att jag saknar det slängigt oslipade och lätt överdrivna från Stridsbergs tidigare romaner.
ÄMNET
Sara Stridsberg skriver kvinnolitteratur i ordets bästa bemärkelse, det vill säga högt konstnärligt syftande litteratur där mytomspunna, excentriska kvinnor råkar vara huvudpersoner. Centrum för Stridsbergs nya roman Beckomberga är dock ingen kvinna utan det före detta mentalsjukhuset utanför Stockholm.
SKRIBENTEN
Mikaela Blomqvist är litteratur- och scenkonstkritiker i GP. Skrev senast om Die Bühnes uppsättning Politico på Aeroseum.
