Det börjar med en vidrig gruppvåldtäkt. Och fortsätter med ett rått övergrepp på en thailändsk prostituerad kvinna. I bakgrunden finns patriarkat, alkohol, droger och misshandel (också utan sexuella övertoner) och i framtiden nya sexuella övergrepp. Därtill en hämndhistoria: någon försöker slå tillbaka mot det manliga våldet, där det går.
Sara Larssons debutroman Den första lögnen tar med detta ett lika stadigt som obehagligt grepp om läsaren. I olika sammanhang inför debuten har hon sagt att hon inspirerats av bland annat Katarina Wennstam, som ju efter sin starka debattbok Flickan och lögnen: en bok om samhällets syn på våldtäkt, valde att skriva skönlitterärt – för att i spänningsromanens form nå ännu fler läsare och därigenom väcka så många människors medvetande om manligt våld och övergrepp mot kvinnor, som möjligt.
Under den första tredjedelen av Den första lögnen tycker jag att Sara Larsson övertrumfar sin inspirationskälla. Hon skriver bättre, har ett mindre konstruerat persongalleri och en välfungerande dialog. Men sedan vet jag inte. Jag får samma problem med Larsson som med Wennstam. Det är svårt att använda en konstnärlig form för att föra fram ett bestämt ärende. Det blir så lätt att budskapet tar över på den skönlitterära textens bekostnad.
När ämnet dessutom är mäns sexuella våld mot kvinnor, och det sexuella som i Larssons fall gestaltas nästan in i minsta obehagliga uppkörda detalj, så blir det på en och samma gång svårt att värja sig mot och lätt att drabbas av en känsla av spekulation. Det är inte pornografiskt, och framförallt – det förstår jag – inte pornografiskt avsett, men det är ändå så likt den våldsbejakande pornografi som gömmer sig bara något musklick bort och vars publik måste höra till dem som Sara Larsson på en och samma gång vill utmana och nå.
Jag förstår budskapet, sympatiserar med uppsåtet men är tveksam till formen.
