Helt följdriktigt bygger omslaget till Sara Kadefors nya ungdomsroman, Billie – avgång 9:42 till nya livet på en förlaga signerad 12-åriga Philip Edquist. Hans bild på en tågräls som kringelikrokar sig fram vann den ”omslagstävling” som förlaget arrangerade inför utgivningen av Kadefors roman. Rälsen följer, som det heter i prismotiveringen, inga logiska lagar. Det gör inte heller Billie. När hon flyttar in som fosterbarn hos familjen Persson i det lilla samhället Bokarp, vänder hon upp och ner på många föreställningar om relationen mellan vuxna och barn. Ja, hon utmanar – med det allra största hjärtat och den allra största klokskap – själva idén om att vuxna vet mer, ser mer, förstår mer (och att barn, följaktligen, vet och förstår mindre).
”… ni kan berätta för mig också … Jag finns här”, säger Billie en dag till sin fosterpappa Mange. Det är när han har erbjudit henne att berätta för dem om hon är orolig för sin mamma, som har MS och mest ligger i sängen, ser på tv-serier och äter sötsaker.
Mange värjer sig, så funkar det ju inte, säger han, det är inte vuxna som ska berätta för barn om sina problem. ”Varför”, frågar Billie, och Mange kliar sig i huvudet och säger något om att ”barn kanske inte är mogna att förstå allting”. Billie vänder frågan tillbaka till honom: ”Är ni mogna?”.
Läsaren vet att det är de inte. Alltid. Ibland kan ett barn på tolv år förstå betydligt bättre vad en familj som Perssons behöver. Prata med varandra till exempel, inte minst om det som blivit onämnbart.
Billie är en förunderlig bekantskap. Och med henne har Kadefors skapat ännu ett ungt kvinnoporträtt som vänder upp och ner på begreppen. Det går att ha en dödssjuk mamma och ändå vara höggradigt levande. Det går att flytta in i ett nytt främmande hem och bestämma sig för att vara nyfiken och intresserad – också fast allt verkar vara jättekonstigt.
Förlaget presenterar boken som ”den första” om Billie. Det måste betyda att det ska bli fler. Hoppas det blir många fler.
