Sara Beischer | Jag ska egentligen inte jobba här

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Sara Beischers debutroman skulle egentligen ha kommit senare i januari. Caremaskandalen förändrade det. Förtjänstfullt hamnar nu Jag ska egentligen inte jobba här mitt i diskussionen om äldreomsorg som vinstdrivande verksamhet.

Det är en oförskönande och realistisk skildring av 19-åriga Moa, som flyttat till Stockholm, drömmer om skådespelaryrket men är en av alla de unga som börjar vikariera inom vården i väntan på något bättre. Beischer värjer inte för någonting: ingående beskrivs vårdtagarnas gamla och sjuka kroppar, med nittonåringens initiala äckel inför kroppens åldrande. Kollegorna bär foppatofflor, pratar bantning och tittar i postorderkalendrar och Moas klassförakt mot dem tydliggörs i enkla meningar som ”Martina har aldrig varit på teater. Men hon har gjort fyra aborter”.

ANNONS

Med Moas utveckling och motvilliga insikt om att hon börjat engagera sig på sin arbetsplats växer såväl vårdtagare som kollegor i romanen. Skickligt närmar sig Beischer frågor kring arbetarens villkor. Den underbemannade situation som leder till hög stress och många riskfyllda situationer, när vårdtagare glöms bort i larmkaoset. Hur kroppen delas in i den arbetande kroppen och den privata. Dubbelarbetande med anställning på flera boenden, som har möjliggjorts i och med privatiseringarna. ”Nattbiträdets jobb tackar Gud för privatiseringen och ska rösta på Moderaterna i nästa val”, skriver Beischer. Tydligare än så kan en väckarklocka till den socialdemokratiska oppositionen knappast skrivas.

I en nyckelscen skildras en vårdtagares otrohet med en man på boendet. Här blottas inte bara personalens svåra dilemma kring hur mycket de får lägga sig i sina vårdtagares liv och integritet. Fram träder också människor med samma känslor och behov som alla har: närhet, sexualitet, viljan att göra sig vacker och kanske dricka ett glas vin ibland. I grunden handlar det om människors värdighet och rätt till ett gott liv i dess slutskede. En aspekt som lätt glöms bort när vårdtagare i äldreomsorgen omvandlas till ett debattmässigt slagträ eller en kostnadsbörda. Beischers förmåga att hitta människovärdet mitt i byråkratin och nedskärningarna är romanens allra största styrka.

ANNONS

Det finns passager som hade tjänat på att strykas ner eller helt uteslutas. Trots behovet av språklig putsning och bättre redigering är Jag ska egentligen inte jobba här en oumbärlig skildring av vården idag.

ANNONS