Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Leslie Jamison har jämförts med Susan Sontag och Joan Didion. Isin nya essäsamling undersöker hon hur empati kan uppstå.
Leslie Jamison har jämförts med Susan Sontag och Joan Didion. Isin nya essäsamling undersöker hon hur empati kan uppstå.

Så kan empati uppstå

Leslie Jamison gör en forskningsresa för att undersöka hur empati kan uppstå i boken Empatiproven.

Bok

Genre: Essäer
Författare: LESLIE JAMISON
Titel: Empatiproven
Översättning: Sofia Nordin Fischer
Förlag: Weyler

Hon har jämförts med Susan Sontag och Joan Didion. Vid sidan av dessa storheter får den unga amerikanska romanförfattaren och essäisten Leslie Jamison mig att tänka på Jenny Diski, på hur de båda förmår släppa lös en tanke i en fysisk och intellektuell terräng som ofta leder tillbaka till den egna kroppens historia av upplevd smärta.

I sin essäsamling Empatiproven tar Jamison på sig rollen som forskningsresande för att undersöka hur empati kan uppstå trots att rädslor och ”klapprande skuldkänslor” försvårar det aktiva lyssnandet. Ett lyssnade byggt på frågvishet och fantasi som hon betraktar som en grundförutsättning för att kunna leva sig in i en annan människas verklighet. 

Hon reser till Mexiko och talar med drogkrigets offer, gör en nedstigning i underjorden i Bolivias silvergruvor, super sig full för att stå ut med att läsa en skildring av 30-talets frätande fattigdom och besöker en fånge i ett rum hon inser att de bara skenbart delar. Oavsett om hon ger sig ut på resor eller inte ser hon empatin som en förflyttning över en gräns, in i någon annans lidande. 

Denna rörelse fordrar ödmjukhet: ”Empati kräver vetskap om att man ingenting vet.”
Jamison är ingen Florence Nightingale, (det var visserligen inte Nightingale heller, men nu pratar jag om mytbilden). Hennes ärende är inte att gestalta någon enkelriktad godhetstransferering. Den ömsesidiga trasigheten i hennes ätstörningar, drickandet, operationerna och i andras utsatthet, som hon så gärna vill förstå, slår aldrig över i parasiterande sentimentalitet. I essäerna kan hon lika gärna vara den som suktar efter medkänsla eller helt enkelt misslyckas med att känna med den hon möter.

Det är lätt att bli tjusad av språkets eleganta vighet som binder samman skärvor författaren inte påstår sig kunna foga ihop till något helt. Även vid de tillfällen då jag inte håller med henne får hon mer än gärna min fulla uppmärksamhet. 

Mest läst