Annika Norlin säger halvvägs in att hon blundar mycket medan hon sjunger sina nya låtar, eftersom det är först nu som hon på riktigt inser att det är människor som faktiskt hör henne.
Och som vi hör! Konserthusets stora sal anses av en del ha världens bästa akustik, och liksom på det nya albumet Däggdjur ligger sången långt fram i ljudbilden. Inte en distning kommer från instrumenten under konsertens första timme – allt är lika mjukt och lent som de trasmattor bandet har klätt scengolvet i för att åtminstone kunna skapa illusionen av en vardagsrumsspelning i den stora konsertsalen.
Faktiskt är detta första avsnitt av kvällens föreställning så laddad och så spröd, att utöver Norlins röst som hörs över hela den väldiga lokalen, hörs också minsta harkling från publiken. Till exempel ekar tangentbordsklatter långa vägar längs bänkarna, varefter en recensent (inga namn nämnda) får övergå till att skriva på mobiltelefonen. Balladerna från nya albumet, så som Allting flyter, Funky Nassau, Snooza och Dian Fossey – den sista så personlig med sin förlossningsscen att Norlin blundar extra mycket – avhandlas här.
Det flashigaste som händer under mjukperioden är att scenlamporna under Honung från skivan Facit bländar publiken till den grad att det blir omöjligt att se var Annika Norlin befinner sig på scenen; ibland är det till och med svårt att skilja hennes annars så säregna röst från duettpartnern Lovisa Nyströms.
Vilket antagligen är meningen. Norlin, som tagit timeoff från musiken för att plugga till psykolog, skapade med Däggdjur vad som närmast kan beskrivas som ett antal psykodynamiska terapisessioner i albumversion – på omkring hälften av låtarna fick andra sköta huvudsången, eller så delade hon bördan med artister som Jakob Hellman och Loney Dear. I den efterföljande turnén har hon valt att gå vidare på temat röstgytter; bland annat genom att ”tvinga” kompbandet att sjunga stora partier av låtarna. Kanske når det sitt kulmen i en av konsertens sista låtar, den disneymusikal-klingande Inte jag heller, där Säkert gör en Bob hund och kuppar in Göteborgs indiekör på scenen.
Det är ett underbart experiment, det är det. Nästan lika underbart som känslan när vardagsrumsmyset utbyts i rena punkurladdningen i låtar som Riot, Fredrik och Allt som är ditt, följt av den besynnerliga mix mellan melankoli och eufori som är Dansa fastän – kanske den låt som kammar hem flest applåder i afton. Under denna avrundning skulle jag ha kunnat skriva min recension med hammare och spik på en runsten utan att någon märkte någonting. Om jag inte varit så upptagen med att stå upp och svänga mina lurviga, vill säga.
