Det skulle inte bli mer än en joyride. Roxette var ett infall från Per Gessle och Marie Fredriksson. "Man kanske skulle testa att göra något på engelska..."
Sedan stack alltihop iväg och Roxette flög högre och längre än nästan alla svenska band. Där, i början, kunde förstås ingen ana att resan skulle vara i trettio år och ta duon till utsålda arenor över hela världen.
Nu är det över. Läkarna har förklarat för Marie Fredriksson att det inte längre fungerar att turnera. Cancer är en jävla skitsjukdom, det tål att sägas hur många gånger som helst. Marie Fredriksson tog fajten och hon gjorde en ordentlig comeback med Roxette, det blev ytterligare några på alla vis värdiga vändor runt jorden. Mot alla odds, som det brukar heta. De kanske inte spelade på lika stora arenor som under glansdagarna och så småningom satt Marie ner på scenen, Men hon hade fortfarande förmågan att trycka till med den samtidigt bitterljuva som powerpoppiga rösten.
Med gitarristen Christoffer Lundquist som musikalisk pingpong-partner till Per Gessle letade man sig dessutom fram till ett sound som hade rötter bakåt i musikhistorien, förvaltade Roxettes skinande popljud och dessutom uppdaterade ljudbilden tillräckligt mycket för att det skulle kännas fräscht och relevant. Det var fint.
Det måste förstås vara tungt för Roxette att tvingas kliva av sin egen trettioårsfest. Men hälsan går först och utan att kunna några detaljer om hur Marie Fredriksson mår ska hon såklart prioritera sin kropp och sin livskvalité framför att vara på turnerande fot och tvinga sig själv upp på scenen kväll efter kväll. Det finns andra värden att värna och det är alldeles för många andra band som fortsätter till dess att de tappar bort sig själva, sin musik och sina fans.
Ja, jag tänker förstås på AC/DC som bara har Angus Young kvar och plockar in Axl Rose som ersättare efter att doktorerna förklarat för Brian Johnson att han måste sluta stå mitt i raggarrockens ständiga ljudbangar om han inte vill bli stendöv.
Marie Fredriksson och Per Gessle väljer att inte göra våld på sig själva eller på Roxette. Naturligtvis kan ingen ersätta Marie Fredriksson och nu blir det istället ett snyggt avslut. Stilfullt också att det kommer ett tionde album med den passande titeln Good karma den 3 juni.
Idag är det en självklarhet att svenska band och artister ska ut i världen. När Roxette debuterade var det inte alls på det viset och vägarna till en internationell karriär var betydligt krångligare.
Med mottot "don't bore us - get to the chorus" tryckta på sina plektrum ändrade Roxette på förutsättningarna. Det blev en lång joyride där alla som kommer efter fortfarande kan dra nytta av att Marie Fredriksson och Per Gessle sladdade upp banan.
