Redan under de första sekunderna av det första avsnittet slog Robert Aschberg an tonen. Inför kameran dundrade han: ”Jag heter Robert Aschberg och jag gillar inte de fega kräk som i skydd av anonymitet hotar och hatar andra människor på nätet.”
I sedvanlig machostil skulle han nu göra det ingen annan vågat: han skulle ställa näthatarna mot väggen. Som självutnämnd sheriff skulle han ge sig ut i landet för att ”dra ut trollen i ljuset”.
Nu är serien slut – det sista avsnittet sändes i veckan – och det är lätt att konstatera att Robert Aschberg har gjort mer skada än nytta. Det bestående resultatet är förmodligen bara mer hat och hot, inte mindre.
Redan efter det första avsnittet var det många som höjde rösten och sa ifrån. På SVT:s debattsajt skrev till exempel Anna Troberg från Piratpartiet insiktsfullt om seriens enkla grundtanke: ”Det är lätt att falla för Aschbergs buffliga bondförnuft som får allt att verka så enkelt: Idioter på nätet förtjänar att hängas ut och skämmas. Efter en dos av sin egen medicin kommer de sedan automatiskt att foga sig och bli snälla.”
Men, slog hon sedan fast, så enkelt är det så klart inte. Några timmars sensationsdriven teve, byggd på hämnd, löser inga problem.
Skamstraff
Nej, hämnd löser sällan några problem. Snarare tvärt om. Branschtidningen Dagens Media kunde i början av april rapportera att Trolljägarna skapat en ny våg av hat. Men nu var det personer uthängda av Robert Aschberg som drabbades. Riktigt grova var påhoppen på en tjugoårig näthatare som Aschberg dragit fram ur mörkret. Mot honom flödade hatet på Facebook och Twitter: ”Din sjuka lilla jävel”, ”vilken jävla fjolla du är, hoppas folk ger dig stryk varenda gång du visar dig ute”, ”fega äckliga kräk”, ”hoppas du blir våldtagen” och så vidare.
Visst, tjugoåringen hade, åtminstone enligt redaktionen för Trolljägarna, gjort sig skyldig till grova påhopp på en ung kvinna, och förtjänade så klart att bli uppmärksammad och få ett straff. Men inte ett godtyckligt skamstraff utdelat av en äldre sensationshungrig murvel. Nej, han förtjänade en förundersökning, en rättegång och en dom.
Det är intressant att se hur tjugoåringen själv reagerade på det som hände. Fungerade avslöjandet som redaktionen för Trolljägarna hade tänkt? Ångrade han sig och kom på bättre tankar nu när han var ute i ljuset?
På sin blogg skrev han några dagar efter programmet: ”Allt hat som skapades emot mig, Robert Aschberg, är det något du ska ta hand om eller ska jag behöva sitta under mordhot från flertal personer. Du gör ingenting angående det, för det räcker väl med att pengarna sitter den 25:e så spelar det ingen roll hur många liv som förstörs.”
Hämnd skapar sällan förståelse och försoning. Hämnd skapar bara mer bitterhet och hat. Robert Aschbergs medicin mot näthatarna har svåra biverkningar.
Övertramp
Så långt är det lätt att slå fast att Trolljägarna inte var någon särskilt lyckad satsning från TV3:s sida. Till kostnaden av flera övertramp har Trolljägarna knappast vunnit mer än förbittring. Redaktionen för programmet har inte nöjt sig med att berätta och granska. Redaktionen har även tagit sig rätten att döma och straffa. Den uttalade ambitionen var att ställa näthatare vid skampålen; att hänga ut dem.
Men, saken är faktiskt värre än så. Frågan är om inte Robert Aschberg och hans kollegor omedvetet bidragit till den polarisering som vi nu ser i samhället, när högerradikala och högerextrema flyttar fram positionerna. På högerradikala och högerextrema hatsidor jublar anonyma skribenter över serien, eller åtminstone över resultatet: hatet mot hatet. Just detta är nämligen vad den radikala och extrema högern önskar: ett polariserat samhälle, ett samhälle där journalister och vanliga medborgare sänker sig till deras nivå, ett samhälle där ont möts med ont, ett samhälle där konflikt och konfrontation går före eftertanke och diskussion.
Jag tror inte det var dit Robert Aschberg ville. Men det var där han hamnade. Och han har sig själv att skylla. Det blir lätt så när man låter machostilen styra.
