Reve ger kalla kårar bakom stillsam yta

Carl Erland Andersson läser en roman om en totalt misslyckad tillvaro.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Den holländske författaren Gerard Reve (1923-2006) utgav sin debutroman Kvällarna 1947; detta som början på en ansenlig kontroversiell verksamhet. Han var en av de första holländska författarna som klev ut i spotlighten som homosexuell, och chockade sina landsmän med explicita sexskildringar.Han gjorde även olydiga utspel av andra kulörer; vid en poesifestival 1975 uppträdde han iklädd hammaren och skäran, ett fredsmärke och ett hakkors, samt talade om immigranter i tydligt rasistiska ordalag; om i svärtat satiriskt syfte eller av ren provokativ galenskap förblir oklart.

Hans för tiden avvikande sexualitet ingick i förbund med en religiös åstundan, fast då han konverterade till katolicismen betraktades detta med misstro av hans landsmän. Var han alltså mest en trickster, en scenpersonlighet som gav publiken vad de både ville ha och inte ha?

ANNONS

I vart fall tydligen en gravt bångstyrig figur. I teorin är det ju dylika författarskap vi officiellt önskar oss. Däremot brukar vi vara mindre entusiastiska när de dyker upp på riktigt, som ofta då vårt önsketänkande uppfylls i oförsynt påträngande form. Nu och här är Gerard Reve dock en författare avlägsen nog att nyktert ta ställning till. Är Kvällarna, som den nutida klichén lyder, relevant? Det är en roman både stillsam - närmast letargisk - och upprörd, med isande kalla kårar över en blank yta.

Det är efter kriget och huvudpersonen Frits, några och tjugo år, bor kvar hos sina föräldrar samtidigt som han arbetar i blygsam ställning på ett kontor. Föräldrarna är alldagliga, så ock sonen, de vanliga människor som påstås egentligen inte existera, men här är de. Frits har svårt för far och mor, de tjatar, beter sig lite osmakligt, var stund vid matbordet måste besvärjas för att han ska stå ut. Man tänker: en gängse uppgörelse med föräldragenerationen.

Men detta är egentligen Frits attityd till de flesta och det mesta. När han besöker kompisar räknar han i sitt inre minuterna till då han kan gå sin väg. Yttervärlden är i Kvällarna sakligt påtaglig, detaljrik, matlagning och hygieniska bestyr skildras noggrant, och det är en fattig yttervärld, gråmulen, kylig, klibbig, fadd. MenFrits har sin humor; han är en jävel på att berätta historier. Och historierna är svarta och brutala. De ägnas sjukdomar och det förvrida, och de är roliga. Frits är besatt av håravfall, av en värld som förfaller och skrumpnar.

ANNONS

Mot detta ställer han sig själv och sitt evigt malande själsliv.

Inte mycket kan man tycka. Mot tillvarons eländiga ofullkomlighet - onekligen ett ständigt relevant perspektiv - och existensen i sig återstår hans ständiga mantra att gud ser allt. Det framgår tydligt att han, och kanske författaren, upplever världen som ett totalt fiasko, inte nödvändigtvis av sociala och politiska skäl. Tydligen upprörde detta många landsmän då romanen först kom ut. Kvällarna är intressant, och totalt utan utvägar.

ANNONS