Exilkubanen René Vázquez Díaz har tidigare publicerat romaner, noveller, poesi och annat, men Städer vid havet är hans första explicit självbiografiska bok; den förmedlar brottstycken ur hans liv fram till 1976.
Det börjar i uppväxtens Kuba och fortsätter under två år i Polen, där han vistas som ung stipendiat. Men dagen före julafton 1974 hoppar han av till väst, ger sig av illegalt från Polen och hamnar i Malmö, där han fortfarande är bosatt. Mot slutet av boken skildras också några omskakande besök i Los Angeles och Miami, där han mestadels rör sig bland exilkubaner.
Vázquez Díaz har skrivit en gripande och dramatisk berättelse om en författare in spe som inte bara söker äventyret utan också själva det pulserande livet, varhelst i världen det må finnas. Han skildrar exiltillvarons mödor – att bemäktiga sig ett nytt språk, att hanka sig fram på tillfälliga jobb, att längta tillbaka till sitt ursprung och samtidigt låta sig integreras i en ny verklighet. Det är en högst sympatisk och innehållsrik historia, men jag tycker att författarens kärleksliv tar alltför stor plats. Varje erövrad kvinna behöver kanske inte redovisas.
Boken är välskriven men språket har inte riktigt samma liv och lyster som i Vázquez Díaz tidigare romaner. Möjligen beror det på att Städer vid havet, vad jag förstår, har skrivits direkt på svenska. De böcker som jag förut har läst är översatta från spanska. Eller hänger det samman med att det är en självbiografi? Kanske känner författaren inte samma frihet som när han skriver ren fiktion.
Men visst är det en läsvärd bok om ett ovanligt levnadsöde, eller närmare bestämt om dess första decennier. Författaren är bara 24 år när boken slutar. Jag antar att en fortsättning är att vänta.
