REBECCA SOLNIT | Det avlägset nära

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det finns spår och linjer som löper genom den amerikanska författaren Rebecca Solnits böcker, men också mellan böckerna och mellan de olika essäerna. Teman upprepas och varieras, komplexa mönster tolkas och skiftar i betydelser. Det uppstår vävar av förbindelser och personliga kopplingar. Man vandrar från den ena essän till andra. Böckerna är just promenadvägar, skogsstigar, tanketrådar, och det essäistiska är inte bara en skrivform utan i lika hög grad ett sätt att undersöka de egna livsbetingelserna. Den som läser Solnit vandrar vidare, in i städernas myllrande gatuliv, ut i de okända landskapen.

REBECCA SOLNITS BETYDELSE som essäförfattare har successivt vuxit sedan hon år 2000 publicerade Wanderlust, den inflytelserika boken om promenadernas historia. Sedan dess har det kommit ett drygt dussin böcker, vissa i samarbete med andra författare och konstnärer, som till exempel de båda kartläggningarna/kartböckerna Infinite City och Unfathomable City, om San Francisco respektive New Orleans. Andra har haft en mer polemisk och politisk karaktär, men det som präglat nästan alla hennes böcker är den speciella förmågan att få de stora perspektiven att framträda i ljuset av specifika och högst jordnära detaljer.

ANNONS

Det gäller också de två böcker som hittills har givits ut på svenska, Gå vilse, en fälthandbok från 2012 och den nyligen utgivna Det avlägset nära (engelsk titel: The Faraway Nearby). Här prövar Solnit essäformens möjligheter på ett lika experimentellt som personligt vis. Det handlar om hur världen sitter ihop, men i lika hög grad om det som rasar samman och betydelsen av att gå vilse i det egna livet.

Det som händer i Det avlägset nära är att Rebecca Solnits mamma drabbas av Alzheimers, och själv får författaren beskedet om att hon måste opereras för bröstcancer samtidigt som en av hennes bästa vänner på nytt insjuknar i den cancer som hon behandlats för 20 år tidigare. Mycket är sorgligt och mycket är tungt, och ändå finns det en sådan kraft i berättandet, i själva mötet med det som binder människor samman.

Kvällen före sin operation går Rebecca Solnit på stranden vid Ocean Beach i San Francisco tillsammans med några vänner. Hon går i den blöta sanden och spåren som bildas får henne att fundera över de egna livsavtrycken, linjerna som bara går att se i efterhand, när man vänder sig om.

”Jag tycker om att se den långa svans som var och en av oss lämnar efter sig, och ibland föreställer jag mig hela mitt liv så, som om varje steg var ett stygn, som om jag var en nål och efterlämnade ett spår av tråd som syr ihop världen där jag går, korsar andras stigar, syr ihop allt på ett sätt som betyder något även om sömmen är svår att följa. En slingrande söm fogar ihop världen på ett nytt sätt, som om att gå var att sy och att sy var att berätta en historia och den historien var ens liv.”

ANNONS

METAFOREN MED TRÅDARNA, syendet och sömmarna återkommer genom hela boken, också i dess konstruktion. De 13 kapitlen har en mittdel med tre passager kallade Härva, Knut och Väv. De är omgivna av fem kapitel före och fem kapitel efter, med rubrikerna Aprikoser, Speglar, Is, Flykt och Andetag. Men när de återkommer, efter mittdelen, gör de det i omvänd ordning – Andetag, Flykt, Is, Speglar och Aprikoser. Berättelsen löper som en gobeläng, en bård av händelser och samband, men det är just baklängesrörelsen och spegelmotiven som får texten att djupna. Man går både framåt och bakåt.

Rebecca Solnit använder sig av sagor och folkliga berättelser för att tolka det egna skeendet: Tusen och en natt, sagor av Bröderna Grimm och HC Andersen, Mary Shelleys skräckhistoria Frankenstein, CS Lewis Narniaserie. Hon intresserar sig för is och kyla, livsformer som uppstått långt norrut, och kommer, via ett samarbete med konstnären Olafur Eliasson, att göra en resa till Island, bland annat för att studera det vattenbibliotek som skapats av en annan betydande samtidskonstnär, Roni Horn. Detta bibliotek för smälta glaciärer består av 24 genomskinliga glaskolonner som går från golv till tak och rymmer vatten som en gång varit is, och här tillbringar Solnit några nätter.

ANNONS

”PELARNA MED VATTEN från hela Island gjorde rummet till ett Island i miniatyr och ett minnesmärke från något som ännu inte var borta. Man kunde se igenom de utspridda pelarna, men allt som fanns på andra sidan blev hopplöst brett eller smalt eller halverat eller fördubblat eller försvann helt och hållet. Människor blev till spiror och balkonger, raka linjer blev buktiga, öar utanför fönstren förvridna, prismaformade kanter suddade ut alla gränser.”

Det finns en stark suggestionskraft i dessa passager, som om vattenbehållarna och islandskapen gömde portarna till en hemlig verklighet. Solnit nämner det faktum att Jules Verne lät ingången till underjorden, i äventyrsromanen Resan till jordens medelpunkt från 1864, gå via vulkanen Snæfellsjökull. Det här är ett av många exempel på hur Rebecca Solnit arbetar med överlagringar och låter textytan bli en mötesplats, ett torg som går att nå från många olika håll. Det platsspecifika har en viktig roll, liksom föreställningen att platsen i sig genererar berättelser och mentala geografier.

DET GÄLLER ÄVEN mammans bostad i San Francisco och de frågor om ansvar och omhändertagande som är något av bokens smärtpunkt. Solnit är återhållsam i beskrivningarna, men efterhand förstår man att de olika sidopassagerna, när mamman tycks frånvarande i berättelsen, alla leder tillbaka till denna sorg utan namn. Liksom i den tidigare boken Gå vilse fungerar zenbuddismen och den buddistiska föreställningen om tomhetens centrala plats som något av textens mittpunkt. Solnit nämner att Suzuki en gång fick frågan av en elev om zen gick att sammanfatta i en enda mening. Hans svar löd: Allt förändras.

ANNONS

Så är det också i denna bok. Ingenting är statiskt, allt ändrar sig, sorgen flyger genom livet. Det är därför den återkommande frågan, som upprepas om och om igen, blir så viktig: Vilken är din historia?

ÄMNET

Rebecca Solnits betydelse som essäförfattare har successivt vuxit sedan hon år 2000 publicerade Wanderlust, den inflytelserika boken om promenadernas historia. Med nya boken Det avlägset nära tar författaren med läsaren längs en bård av händelser och samband som går både framåt och bakåt.

SKRIBENTEN

Magnus Haglund är kulturskribent och musikkritiker. Medverkar regelbundet på GP Kultur och skrev senast om The Knife.

ANNONS