Röhsska stänger dörren

”Hon vacklar, den sköna

hon vacklade till på sin bana”

Harry Martinson, Aniara, sextioåttonde sången

I hjärtat av Göteborg, strax intill korsningen där Kungsportsavenyn möter Vasagatan, ligger Röhsska museet. Byggnaden som Carl Westman ritade för arkitekttävlingen 1910, och vars majestätiska trappa vaktas av två väldiga Fo-hundar i sten från Ming-dynastin (1368–1644).

Vi går förbi hundarna, Buddhas väktare. Öppnar den tunga porten, som från och med i morgon kommer att vara låst.

Entrén är ödslig och tom. Vi viker runt hörnet, går genom den luftiga salen som inrymmer Röhsskas museibutik och in på kaféet. Två gråhåriga damer sitter där inbegripna i ett samtal, över varsin lunchtallrik. I verkstaden strax intill råder det betydligt mer aktivitet, med tvåbesökande förskoleklasser som låter sig inspireras av den pågående utställningen Sápmi runt hörnet, om samisk textilkonst. Nu trollar barnen fram fantasieggande mönster med hjälp av tejp och potatis under ledning av museipedagogen Amanda Eriksson.

Fritidsledaren Sarah Oulahna är helnöjd med besöket:

– Man lär sig så många nya saker här med barnen, och det är jätteintressant att få komma hit och göra något kreativt under sportlovet istället för att bara ha ”fri lek”.

Även farmor Marléne Johansson är på besök i Röhsskas studio med barnbarnen Agnes, 13 och Signe, 10 år. Flickorna vilar sig i soffan medan deras tygtryck torkar: ett i blått med remsor av vitt som ett ostyrigt plockepinn ovanpå. Det andra mer stiliserat med cirklar och streck, väl genomfört i färgerna rött, svart och vitt.

Marléne Johansson har besökt många utställningar genom åren, och beskådat möbler, inredningar, kläder.

– Det är väldigt trevligt här, du får inblick i olika tidsperioder och epoker. Till kaféet, med soppbuffé och hembakat bröd, har vi ofta kommit med gäster.

– Det är väldigt märkligt och oförståeligt, om de nu inte har tänkt göra omfattande renoveringar. När det ligger ett sånt här museum mitt i stan så ska det väl inte hålla stängt? Det är konstigt att de inte har hittat en ledning som kunnat reda upp det här.

"Det är helt galet"

Påfallande få besökare uppehåller sig i museets mäktiga salar. Det ekar om våra steg när vi går runt.

En trappa upp sitter i alla fall pensionären Ulf Mörlind med sällskap och pustar ut på en bänk. Vännerna har rest från Frillesås enkom för att se den samiska utställningen, men är lite besvikna:

– Är det inget mer än det här? Ulf Mörlind gör en gest mot de åtta hängande textiltryck som täcker väggen mitt emot.

– Det hade gärna kunnat få vara lite mer.

Besökarna efterlyser också en guide, eller någon form av muntlig information kring utställningen.

Att Röhsska stänger är de inte nöjda med.

– Det är helt galet, men vad ska man göra? funderar Ulf Mörlind.

– Kanske behövs det göras vissa renoveringar, det kan jag förstå. Men det är ändå tragiskt att de lägger ner verksamheten på de här premisserna.

En bit bort står Sofia Emanuelsson och Ingela Wärmell med lille Tage i barnvagnen. Snart klättrar han ner och ger sig målmedvetet iväg över det tomma stengolvet för att ta stöd mot ett par stolar ur Eva-serien designade av Bruno Mathsson. Ingela och Sofia träffades när de pluggade textil ihop i Borås, och de har många fina minnen från Röhsska.

– Jag gillar historiken, alltså vandringen genom olika tiders design, den är fantastisk. Nostalgin kring prylarna. Hantverket. Allt möjligt, säger Ingela Wermell.

En personlig favorit är det flotta träskåpet i ena änden av tidslinjen.

Sofia Emanuelsson påpekar svårigheten i att vara konstnärlig ledare samtidigt som du har personalansvar som chef för Röhsska.

– Kan det ha bidragit till den dåliga arbetsmiljön och alla problem? I framtiden kanske två personer borde dela chefskapet, föreslår hon.

Ingela och Sofia ser gärna att Röhsska framöver samarbetar mer med näraliggande och närbesläktade institutioner som HDK, Valand och slöjdlärarutbildningen.

Konstnären Joe Hedlund, som ställde ut sitt hem på Röhsska, och Lisa Larson som visade sin keramik är för dem två verkliga höjdpunkter under årens lopp.

Svårt träffa personalen

Vi går vidare, ser avspärrningar och tomma våningsplan. Någonstans där, i mellanrummet mellan vad Röhsska är, har varit och skall bli, befinner vi oss nu. Misstänksamheten mot oss, en journalist och en fotograf, är anmärkningsvärd.

Inför vernissagen av sista utställningen Sápmi runt hörnet, nämner jag för museets kommunikatöratt jag och fotografen Lisa Thanner tänker komma tillbaka och göra ett söndagsreportage inför den omtalade stängningen. Strax därefter blir jag uppringd av Nike Vallström, kulturförvaltningen kommunikationschef som ger oss förhållningsorder: vi får inte besöka museets personalutrymmen. Vi får inte heller delta på det personalmöte vi först blivit inbjudna till. ”Men ni är välkomna att besöka museet under våra öppettider”, säger hon.

Nästan ingen ur personalen, de få vi skymtar under våra besök på Röhsska, vill uttala sig om sin situation eller stämningen, eller vara med på bild. De flesta väljer att stanna i de utrymmen vi inte får tillträde till. När jag senare får kontakt med kommunikatören igen säger hon:

– Jag funderade på att komma ut och prata med er, men kom fram till att jag inte var representativ för er artikel eftersom jag arbetat på Röhsska under en så väldigt kort tid.

Efter visst diskuterande får jag följa med Pontus Forslund in på hans tjänsterum i den ”förbjudna zonen”. Han är tillfälligt rekryterad enhetschef för Teknik och värdskap, sedan mitten av december utlånad från Göteborgs stadsmuseum. Han betonar att inte alla medarbetare är bekväma med att bli intervjuade på sin arbetsplats

– Vi låter dessutom inga externa personer komma in här eftersom vi förvarar så många värdefulla föremål här, säger han.

Han rekommenderar mig att ringa runt och boka intervjutid med de anställda. Att gå ut i korridoren och fråga personerna där är uteslutet.

Ann Bergström, enhetschef för samlingar och publik, är en av få som ställer upp. Hon tycker inte alls att femton månader är en märkligt lång tid att hålla Röhsska stängt. Tvärtom.

– Det är kort tid, säger hon och flyttar händerna över bordsytan medan hon går igenom allt som måste göras och färdigställas inför nyöppnandet sommaren 2018.

Basutställningen på våning tre med de östasiatiska samlingarna ska bli klar, externa magasin behövs, en anpassning av lokalerna är nödvändig. Fastighetsförvaltaren Higab är inkopplad. Ann Bergström ser ljust på framtiden och drömmer bland annat om ett bibliotek för museets unika böcker inom ämnesfältet.

En person viskar när vi ses på museet ”Jag hör hellre av mig via mejl”. I brevet skriver personen, som vill vara anonym, att ”Vi har fått order om att inte prata med varandra. Fått ’varning’ innan ni kom. Flera verkar närmast bryta ihop och börjar gråta.”

Brevskrivaren sammanfattar känslan: ”Det är för djävligt alltihop.”

Senare får vi också kontakt med en medarbetare som har accepterat ett avgångsvederlag, och är lättad över att äntligen ha bestämt sig. Sin anställning på Röhsska liknar hen vid en dysfunktionell parrelation:

”Jag känner mig som den slagna partnern. Nu när jag ska gå undrar jag varför jag stannade kvar så länge, och lät mig bli så dåligt behandlad.”

Medarbetaren, som ber om att få vara anonym, fortsätter:

”Inte en enda gång sedan det stod klart att museet stänger har ledningen sagt att de vill ha oss i personalen kvar. Och då finns det inga förutsättningar för att kunna utföra sitt arbete på ett korrekt och bra sätt. Allt bygger på förtroende. Det måste finnas ett förtroende mellan medarbetare och arbetsgivare.”

”Jag var ej längre den som angav tonen

i denna klyfta mellan sken och sak

Och ingen kom och bad om illusionen

Man hade genomskådat golv och tak”

Harry Martinson, Aniara, nittiofemte sången

I september förra året fyllde Röhsska museet hundra år. Ett jubileum som firades i dagarna tre med ett ambitiöst program: inbjudna internationella gäster, workshops, specialvisningar och föreläsningar. Samtidigt var museet en arbetsplats i kris: med hög chefsomsättning, underfinansiering, tärande psykosocial miljö, en mängd sjukskrivningar, brister i organisation, förtroende och tillit mellan medarbetare och ledning. Byggnaden var också i stort behov av anpassning och renovering.

Fem kända textilkonstnärer inbjudna till 100-årsfirandet riktade i en debattartikel i GP skarp kritik mot ”misskötseln av Röhsska.” På 1970-talet medverkade de i Röhsskas utställning ”Verkligheten sätter spår”, som kom att bli legendarisk.

”Med kraftfullt stöd av museet och dess dåvarande chef Jan Brunius kunde vi förverkliga våra intentioner om det textila skapandet, den politiska konstens kraft och möjligheter och en ny form av möte mellan konstnärer och publik” berättar konstnärerna: Elsa Agélii, Inga Björstedt, Bibi Lovell, Gunwor Nordström och Ingalill Sjöblom.

Nu sätter verkligheten nya spår.

Beslut om stängning

Göteborgs kulturnämnd meddelade två månader senare, efter ett extra sammanträde, att Röhsska stänger i femton månader. Kulturnämnden ser ”mycket allvarligt på situationen”. Enligt nämndens ordförande, kommunalrådet Mariya Voyvodova (S), behövs en nystart. Arbetsgivare, fackliga och medarbetare måste få tid på sig att skapa en ny organisation, en bättre psykosocial arbetsmiljö och satsa på verksamhetsutvecklingen.

Åtgärden kallas ”ett spektakulärt beslut” i det nordiska arkitektur och designmagasinet Form, som i vårens första nummer specialgranskar situationen på Röhsska under rubriken ”Natt på museet”.

Vad vill Röhsska? Vilken roll kommer Sveriges enda specialmuseum för design, konsthantverk och mode att spela i framtiden: Blir det förföriskt, roligt som på ett tivoli för besökarna, med prova-på-stationer och interaktivitet? Kommer föremål ur samlingarna att fogas samman mer postmodernt till ett kuriosakabinett utan historisk förankring och struktur? Eller kommer alla, gammal som ung, att få följa med på en seriös bildningsresa med både djup och bredd?

Det är svårt att dra slutsatser om Röhsskas framtid enbart av den handlingsplan som kulturförvaltningen tagit fram inför den tillfälliga stängningen. Den som lusläser skrivelsen som sektorchefen Britta Söderqvist författat inför stängningen får i alla fall vissa ledtrådar, om än diffust formulerade. Som att ”museets roll blir att skapa helhetsupplevelser”. Att lyfta fram kunskapen om samlingarna är fortsatt viktigt. Men museets roll är också att addera något (oklart vad) som kan ”stimulera kreativitet, kritiskt tänkande och emotionella upplevelser.”

Den museichef som nu ska rekryteras, får en nyckelroll. Det förväntas vara en person ”med en stark innehållsvision” som ska bidra till en rejäl förändring av museets verksamhet. I annonsen söker arbetsgivaren en person med potential att utveckla verksamheten mot att ”nå nya målgrupper” och ”öka antalet besökare.”

I skrivelsen talas det öppet om en positionsförflyttning. En skiftning av fokus från det mer ”klassiska museiuppdraget att ’vårda-samla-visa’” till ”en aktivare samhällsroll där museerna vill väcka och stärka nyfikenhet, öka engagemang mellan människor och för världen”.

"Nu ska vi rekrytera en chef"

Britta Söderqvist är på konferens med kulturnämnden men ringer upp i en paus. Hon tillbakavisar påståendet om att personalen skulle ha varnats för att tala med media, och menar istället att hon informerat om meddelarfrihet, och vad det innebär. Jag frågar hur hon ser på Röhsska just nu i detta mellanrum mellan då och nu. Vad Röhsska har varit historiskt sett, och vad hon, som styr över utvecklingen av samtliga Göteborgs museum, ser som framtidens melodi.

– Mellanrum? Jaså, du menar utvecklingsplanen? Först och främst ska vi rekrytera en museichef, någon som kommer in och jobbar med det innehållsliga drivet, svarar hon.

38 ansökanden har anmält sitt intresse för chefstjänsten och nu ska en särskild rekryteringsgrupp gå igenom alla sökande och bedöma deras lämplighet. Vad för slags person de letar efter tycker Britta Söderqvist framgår av den annons som formulerats.

– Vi har tillsammans med facken tagit fram en kravprofil för museichefen. Det ska vara någon med förankring i konst- och designområdet, som kan museum. Någon som också är kompetent inom situationsanpassat ledarskap.

Vad innebär det?

– Att du är bra på att leda utifrån den situation som existerar och att du kan ändra ditt ledarskap när situationen så kräver. Så det är ett lärande ledarskap.

Den här positionsförflyttningen du nämner när det gäller Röhsska, kan du utveckla den tanken?

– Det finns en stor pågående internationell debatt om vad museum är och ska vara i framtiden. Det är viktigt med ett starkt publikfokus, men också viktigt att jobba kunskapsbyggande med de existerande samlingarna. Museum ska vara i dialog med sin samtid, och förändras med den. Varje tid har sina frågeställningar som påverkar vad du med fördel kan lyfta fram och hur. Nu har till exempel globala utmaningar och klimatfrågan gjort sitt intåg på museiscenen, på många håll.

Finns det inte en risk att bildningen slängs ut i en mer populistisk iver?

– Det finns skäl att diskutera det och det föreslås just nu en ny museilagstiftning. Självklart är det viktigt att stå stabil i sin kunskapsbyggnad och inte enbart gå en populistisk väg. Samtidigt är det väsentligt att tillgängliggöra föremål, och inte vara rädd för att nå ut till fler.

Hur vill du beskriva stämningen i personalgruppen så här strax före stängningsdags?

– Personalen blev erbjudna flera olika slags avgångsvederlag redan före jul, och fick anmäla intresse. Jag har suttit med i alla personalmöten och min uppfattning är att det finns alla möjliga känslor. Det rör sig om 32 olika personer, och 32 olika reaktioner. Men de flesta verkar ändå uppleva att vi har gjort ett gediget arbete. Så jag upplever ett visst lugn i gruppen nu, många ser framåt.

Men det finns som sagt alltid olika sätt att reagera på.

Vad hände ini husen.

Så gott som ingenting.

Allt gick för hastigt för att riktigt hända.

Tänk er en klocka på ett nattduksbord

Som ställd att mäta tiden i sekunder

Blir överrumplad av sin egen smältning

Och kokar upp och virvlar bort som gas

Harry Martinson, Aniara, sextiosjunde sången

LÄS MER: GP:s artiklar om Röhsska museet

TEXT

Maria Domellöf-Wik

maria.domellof@gp.se