Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/9

Ponnyhästar, utmaningar och längtan

Det finns många fördomar mot hästböcker. Är det en missförstådd litterär genre som ska äreräddas eller är problemet att själva den samhälleliga häst- och ridsportkulturen är osynliggjord och med det även böcker som gestaltar denna, skriver Ingrid Bosseldal.

Det är sällsynt, men någon gång händer det: verkligheten överträffar dikten. När jag för nästan precis ett år sedan satt på dressyrläktaren på Falsterbo Horseshow och såg tolvåriga My Sandgren och den lilla vita, drömskt söta welshponnyn Stenbroåsens Ante vinna ponnyküren, ja, då rann tårarna. Inte bara för att yngst och minst vann, de hade också tagit sig dit via dispens (så små ponnyer får egentligen inte starta i tävlingen), ett wild card (någon framsynt typ på Falsterbo Horseshow hade insett ryttarens och ponnyns potential) och… förstås, hårt arbete.
I tidningen Ridsport refererade en entusiastisk Kim C Lundin:
” Hon gick ut som sista startande och hade en fantastiskt fin mjukhet i alla övergångar och red med stor precision, fin lösgjordhet och ett bra samspel med sin ponny. Längs ritten visade displayen rejält med procent och publiken höll andan.”

Som en hästbok


Jag tänkte det då, det är som en hästbok. Jag tänker det nu också, fast jag ser samtidigt skillnaderna. I hästbokgenren har det varit vanligt med en ung, otränad, inte sällan misstänksam och svårhanterlig ponny. Ryttaren, gärna en ung flicka som hamnat lite i marginalen av tillvaron – kanske på kant med den före detta bästisen eller ofrivilligt uttvingad i obygden av nyskilda eller gröna-vågen-suktande föräldrar – ser och förstår något som ingen annan ser, eller ger sig den på att lyckas med något som ingen annan tror henne om. Drag av detta finns i flera nyutkomna böcker i vår, bland annat Lin Hallbergs Som stjärnor faller och Katja Timgrens Från och med nu. Hallbergs fantasybetonade historia beskriver en flicka, Tess, som tvingats flytta ut på landet och där träffar en pojke som i största hemlighet lär henne rida och Timgrens roman berättar om tolvåriga Amanda som får en svårriden, unghäst i överraskningspresent av sin pappa och under en dramatisk sommar lär sig att rida och hantera sin häst. 

Träning och eget driv


I stallverkligheten hör det där till undantagen. Där är det istället betydligt vanligare att man möter historier som den i Nan Inger Östmans numera klassiska Önskas köpa: litet sto  (från 1976): ett alltför optimistiskt (läs: svårt)  hästköp slutar i ett personligt nederlag och, i värsta fall, med att ryttaren blir skadad eller så rädd att hon ger upp ridningen. Inte helt ovanligt är det heller – i verkligheten - med lite hånfulla yttranden om att de unga ryttare som lyckas på tävlingsbanorna, gör det på grund av att deras föräldrar haft råd att köpa dem en redan fullärd ponny och att det är samma ponnyer som hamnar överst i prislistorna år efter år. Det stämmer, ibland, men är långtifrån hela historien. En välutbildad och erfaren ponny är förvisso den bästa läromästaren för den yngre ryttaren (och en betydligt bättre kombination än grön ponny och grön ryttare), men det krävs ändå, som inom all sport, så mycket mer – av träning, av föräldrastöd och av eget driv. Ryttare och häst ska dessutom trivas med just varandra och ponnyn ska hålla sig frisk. 
Sannsagan om My och Ante går att följa tillbaka till 2013, på bloggen nouw.com/dressyrmy.

Nyutkomna ponnyböcker

Den litterära versionen av samma dröm och driv ligger framför mig här på skrivbordet. Ett tiotal nyutkomna ponnyböcker. Många riktade mot de allra yngsta läsarna – läsalättböcker om att längta och om att utmana sig själv, men också om att göra det onödigt svårt för sig. Stig i Malin Erikssons Den röda vanten låtsas att han rider bättre än han gör och försöker snabbspola sig förbi den systematiska ridträning som alla måste igenom. (Något som hans kloka mamma så småningom löser på bästa ponnymammavis.) Vera i Anna Sellbergs Hästtokig kryper under staketet in i hästhagen för att bjuda favoritponnyn på ett äpple. En stund är det gulligt och hon kan krama sin Buster, men sen kommer de andra hästarna och när ledarstoet lägger bak öronen och ser arg ut är det inte ett dugg mysigt längre. Märta i Erika Eklund Wilsons elfte bok om hästtjejen Märta, är trött på tuffa, äldre stalltjejer, skällande ridlärare och på att ramla av. En utflykt till ett islandshäststall erbjuder en paus från ridskolan och ett möte med en helt annan, betydligt mildare och mindre tävlingsinriktad hästkultur. Det hade varit spännande om Eklund Wilson låtit sina unga huvudpersoner förbli i den miljön i flera böcker, som en sorts kontrastverkan till den mer traditionella ridskolevärlden. 
Två nya shetlandsponnyer introduceras också i vår i två böcker för mellanåldersbarnen: En envis, egensinnig och slug Svante Roy i Pia Hagmars Svante – smartast i stallet. Och en bedårande liten hästprinsessa i Lin Hallbergs femtonde (!) bok i den älskade, didaktiska bokserien om Sigge, hans skötare Elina och alla andra på Brobygårdens ridskola. 

Nyskrivet manifest


I ett nyskrivet manifest för hästboken på bloggen Bara Hästböcker skriver författarna Katja Timgren och Malin Eriksson tillsammans med konstnären och litteraturvetaren Anna Nygren (aktuell med kortfilmen Hästkött), att få litterära genrer är så lästa, älskade och viktiga för sina läsare som hästboken. Samtidigt, menar de, är det alldeles för tyst kring hästböckerna och det är därför – därav manifestet - hög tid för vuxenvärlden att börja ta de unga hästbokläsarnas läsning och liv på allvar.
Jag förstår manifestförfattarnas poäng men är osäker på om de har rätt. Visst har hästböcker historiskt framställts som en sorts andra klassens barn- och ungdomslitteratur, romantiserad och serieproducerad, men det var ändå ett tag sedan. Idag omtalas 70-talsförfattare som Nan Inger Östman, Lisbeth Jahnke och Marie-Louise Wallin med respekt, inte minst feministisk respekt. De sägs ha förnyat hästboken och förresten sades de förnya den redan när det begav sig, genom sina mer realistiska anslag. Ur min egen barndom minns jag tydligt hur det gång på gång betonades att Marie-Louise Wallins Tovan (1974) var en annorlunda hästbok eftersom den förutom hästar handlade om lesbisk kärlek.

Romantiserad


Det är som om diskussionen om hästbokgenren lite för lätt hamnar i en självförgörande loop. Utgångspunkten är att genren felaktigt uppfattas som romantiserad och serieproducerad och så upprepas argumenten mot detta av generation efter generation av hästboksförsvarare. Vad det egentligen handlar om är inte självklart – är det en missförstådd litterär genre som ska äreräddas eller är problemet att själva den samhälleliga häst-, ridskole- och ridsportkulturen är (patriarkalt) osynliggjord och med det även de böcker som gestaltar denna? 
Med minnet av ifrågasättandena av Rolf Göran Bengtssons och Peder Fredricssons Jerringpris i allt för färskt minne – liksom de påståenden som i samband med det hördes om ”hästmaffia” och ”röstkupper” - är det lätt att tänka att diskussionen om hästböcker nog mer handlar om att upprätta och stärka en feminint dominerad folksport mot dumma och tragiska kritiker, än om att försvara det litterära värdet i hästbokgenren. Det finns som inom alla genrer, bättre och sämre hästböcker. Det finns också, som med all genrelitteratur, vissa specifika litterära utmaningar som har att göra med själva genren och de ramar som den skapar för en författares verk.

Poesi av fölningar

När Gertrud Larsson 2014 utkom med romanen Veterinären, en släktkrönika i ridsportmiljö, var det få som beskrev den som en ren hästbok. Gertrud Larsson själv sa att hon ville göra poesi av fölningar och betäckningar. Kritikerna talade om samtidsberättelse, klasskildring, kvinnligt samarbete och om hipsterns alienation. Varför? Ja, kanske för att den helt enkelt inte passade riktigt in i hästbokgenrens form. Eller så var det precis det den gjorde, samtidigt som den, genom att vara skriven för vuxna och på en högklassig prosa, liksom utmärkte sig på ett sätt som gjorde genrebeteckningen onödig. Just det säger något om genrelitteratur och litterär kvalitet.

Det säger däremot ingenting om värdet av de hästböcker som läses, älskas och omläses av generation efter generation av unga och äldre läsare. Att där finns en hel värld, som vi är många som delar med varandra, ska inte betvivlas. Inte heller att det i Sverige finns författare med stor kännedom om både hästar och ridsport. De vet, precis som dressyrpubliken på Falsterbo Horseshow i somras, att de där stunderna av häst- och ryttarmagi bygger lika mycket på metodiskt arbete, vinnarskalle och tränarstöd, som på kärlek och känsla. Och de vet hur man överför den kunskapen till en litterär form.
 

Nämnda böcker och andra lästips:


Från och med nu
Katja Timgren
Alfabeta
 

Som stjärnor faller 
Sally och Sigge
Lin Hallberg
Bonnier Carlsen

Den röda vanten
Malin Eriksson (text)
Ingrid Flygare (bild)

Opal

Märta på turridning
Erika Eklund Wilson
Bonnier Carlsen

Häst-tokig
Anna Sellberg (text)
Sara Julin Ingelmark (bild)

Rabén & Sjögren


Svante – smartast i stallet
Pia Hagmar (text)
Johanna Kristiansson (illustrationer)
Bengt Öberg (foto)

B Wahlströms

Över alla hinder- en civilisationshistoria (2000)
Ulrika Milles, Anne Hedén, Moa Matthis
Albert Bonniers förlag

Veterinären
Gertrud Larsson
Albert Bonniers förlag (2014)

Hästboken som kunskapskälla
Anna Backman
Uppsats, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet (2007) 

Ridsport och genus: En kvalitativ granskning av tidningen Min häst
Janette Skogshus
Publicerad på idrottsforum.org 2017-05-22

Mest läst