Petrus Dahlin | Jakten på den perfekta luggen
Petrus Dahlin | Jakten på den perfekta luggen

Petrus Dahlin | Jakten på den perfekta luggen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Petrus Dahlin – kanske mest känd för sin bokserie om Kalle Skavank (som tillsammans med Dilsa utgör ”Stockholms södra förorters i särklass coolaste” detektivpar) och skräckserien Skogens systrar – utkommer i dagarna med mellanåldersromanen Jakten på den perfekta luggen.

Genrebyte för författaren, och inte helt lättknäckt för kritikern. Berättelsen om serietecknaren Max som försöker etablera sig i ännu en ny klass, som bråkar med sin frisyr och förälskar sig i en suddig bild av en möjligen instängd jungfru, har drag av pojksuccéer som exempelvis Sunes dagböcker.

Men här finns också en svärta på botten (däremot inte i språket), som komplicerar. Det är inte bara lättsmält pojkromantik (även om det också är det), utan också något annat. Författaren lämnar det outsagt och Max lägger skulden för sin situation – för att familjen än en gång tvingats flytta och för att han fått ett långvarigt internet- och mobilförbud – på sin egen bristfälliga impulskontroll (även om han snarare uttrycker det som olyckliga följder av något som egentligen varit uttryck för idérikedom och nyfikenhet).

ANNONS

Som vuxen läsare är det ändå lätt att ana sig till en annan problematik. Frågan är bara vilken. Och frågan är också hur jag som läsare ska få ihop det där som väl är avsett att vara humoristiskt, med det som inte är det. Det som Max – ur sitt ganska kortsynta, barnaperspektiv – inte riktigt kan omfatta vidden av, och som därför stiger ur sidorna som en sorts kyla.

ANNONS