Vad är Sverigedemokraterna för parti, egentligen? Hur ska det definieras? Och i vilket fack ska vi stoppa medlemmarna? Är de rasister, fascister, främlingsfientliga nationalister, högerradikaler eller kanske nazister? Frågorna hemsöker den svenska offentliga debatten.
Nu har kulturjournalisten Per Svensson lämnat sitt bidrag till diskussionen. I boken Vasakärven och järnröret tar han spjärn mot den svenska historien för att blottlägga Sverigedemokraternas ideologiska kärna. Det är ett bra grepp. Med trettiotalet som fond blir dagens politiska verklighet tydlig.
Per Svensson har förlagt sin text till Lund. Det är ingen slump. Det var i Lund som kärnan i det ”nya” Sverigedemokraterna träffades, Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson. Det var i Lund som de tillsammans började skapa dagens uppolerade och medietillvända parti.
Per Svensson konstaterar nöjt att den folkliga underdogen i själva verket är en skapelse av ett gäng akademiker i en genuint borgerlig miljö. Inte för att han vill misstänkliggöra det borgerliga i allmänhet, nej, Per Svensson är en välkänd liberal och borgerlig skribent, utan för att han vill vrida perspektivet. Han vill hitta nya ingångar för att förstå vad Sverigedemokraterna är för slags parti.
I Lund hittar han de konkreta trådarna tillbaka i tiden. Här finns en sorts brun kontinuitet, några enstaka personer och familjer som knyter band mellan då och nu, mellan trettiotalets nationalistiska, högerorienterade och fascistiska studentrörelser och dagens Sverigedemokrater.
Per Svensson gör en ordentlig djupdykning bland dåtidens studentorganisationer. Framför allt fokuserar han på de uppmärksammade protesterna våren 1939, då en tredjedel av studenterna i Lund motsatte sig att tio judiska läkare skulle få en fristad i Sverige – bara några månader efter Kristallnatten. Ledarna för protesterna kallade sig nationalister och drömde om en ”ren” och ”enhetlig” svensk kultur utan ”främmande inslag”. De var rädda för att judar och andra ”främmande element” skulle degenerera den svenska folkstammen. Deras symbol var en vasakärve.
Per Svenssons poäng är egentligen ganska enkel. Han menar att det inte är någon större skillnad mellan trettiotalets protester mot judisk invandring och Sverigedemokraternas eviga tal om ”massinvandring”. Föreställningsvärlden är densamma. Här finns en märklig idé om nationen, om kulturen, som något fixt och fast som föregår individen. Och här finns, så klart, föreställningen om att denna nation, denna kultur, är under akut hot från invandring, liberalisering och internationalism.
När Per Svensson ska nagla fast denna ideologi blir definitionen lång, men träffande. Han skriver att Sverigedemokraterna, precis som sina föregångare i historien, är ett ”apokalyptiskt kulturrevolutionärt och därför främlingsfientligt nationalistparti.”
Jag tror att Per Svensson har helt rätt. Ska vi förstå Sverigedemokraterna är det just den här typen av kopplingar vi måste göra. Vi måste se hur tydligt dagens högerradikala grupper speglar sig i mellankrigstidens föreställningar om nationen som en essens som måste försvaras mot undergången.
Eller som Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas partiideolog och vice gruppledare i riksdagen, uttryckte saken dagen efter EU-valet i maj: ”… efter gårdagen står inte huvudkonflikten längre mellan höger och vänster i europeisk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”
Det är ett skrämmande citat, skrivet av en riksdagsledamot som uppenbarligen tror att vi befinner oss mitt i en avgörande strid om vår civilisations överlevnad. I den övertygelsen finns, precis som Per Svensson skriver, mycket av trettiotalets bruna tankegods nedlagt. Däri finns embryot till något mycket obehagligt.
Så långt har Per Svensson gjort ett bra jobb. Med Lund som brännpunkt har han hittat ett konkret och pedagogiskt sätt att nagla fast Sverigedemokraternas förkastliga ideologi. Tyvärr är boken något tunn. Per Svensson lägger stor energi på att beskriva trettiotalets nationalistiska studentrörelser, men blir alltför kortfattad när han kommer till nutiden. Det är som om han trivs bättre i de dammiga arkiven än i dagens råa verklighet. Det blir, med andra ord, lite många vasakärvar och lite få järnrör. Det är synd. För bokens budskap är så viktigt att det behöver all den tyngd det kan få.
.
Ämnet
Per Svenssons poäng i boken Vasakärven och järnröret är egentligen ganska enkel, skriver Mattias Hagberg. Författaren menar att det inte är någon större skillnad mellan 30-talets protester mot judisk invandring och Sverigedemokraternas eviga tal om ”massinvandring”. Föreställningsvärlden är densamma. Här finns en märklig idé om nationen, om kulturen, som något fixt och fast som föregår individen.
Skribenten
Mattias Hagberg är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Los Angeles-polisens nya strategier för att få ner brottsligheten.
.
Provläs ett kapitel på weylerforlag.se
