Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/9

Per Hagman har ännu inte hittat hem

Per Hagman har skrivit en ny bok, sin första på sju år. GP fångar upp den notoriske världsmedborgaren under hans vårvistelse på Marstrand, bara dagar innan han ska ge sig ut i Europa igen. – Ibland känner jag mig som världens yngsta pensionär. Då är det fara å färde och jag måste göra någonting, röra på mig, flytta, vad som helst, säger Per Hagman.

"Vi ser det som kulturbidrag", skämtar en av de unga männen som släpper in oss i det anrika Marstrands Wärdshus där författaren Per Hagman har jobbat extra många somrar.

Sent i mars umgås de alla på Marstrandsön inför turistsäsongen, männi­skorna som mer eller mindre frivilligt har blivit statister och birollsinnehavare i Hagmans litterära universum. Allas älskare, ingens älskling – författarens första självbiografiska verk sedan Att komma hem ska vara en schlager (2004) – utspelar sig till viss del här, på ön där Per Hagman en tid efter flytten från Nice jobbade femton timmar om dagen som bartender för att slippa tänka på att han inte skrev.

– Den mesta tiden gick åt till att älta och fundera. Det dröjer alltid väldigt länge innan jag sätter mig ner och skriver. En seriös och duktig författare ska väl skriva varje dag, men sådan har jag aldrig varit, säger Per Hagman.

Längtade till det mindre formatet

Efter kärleksberättelsen Vänner för livet (2010), ett rejält stycke litteratur på över 600 sidor, längtade Per Hagman tillbaka till det mind­re formatet; en boklig variant av popmusikens treminuterslåtar. Efter att felaktigt ha inbillat sig att det självbiografiska borde vara enklast och snabbast slog han sig ner i hemmet på Västgötaslätten och började gestalta det kvarter som han bodde i mellan 2007 och 2011; Libération i Nice, med sin charmanta hål-i-väggen-bar Le Nautic och de färgstarka stammisarna som höll hus där.

Snart insåg han att det inte fanns tillräckligt mycket dynamik däri för att det skulle kunna bli en god längre berättelse. Texten finns visserligen kvar i nedbantad form i boken, men utgör nu en inledning till någonting helt annat. En återgivelse av hur Per Hagman lämnar Nice, bosätter sig med sin far i en gammal skolbyggnad – samtidigt som det för Per Hagman så kännetecknande internationella perspektivet finns kvar, med resor till medelhavsöar, Italien, Frankrike, och alla otaliga krogar längs färdsträckan.

– Jag bestämde mig för att bli ännu mer självupptagen och bara skriva bara om mig själv i fem års tid, liksom vänta på att det skulle hända något som var lite rafflande.

Sitt privatliv vill han ändå inte tala om i intervjuer. Det är viktigt med vattentäta skott. Lyckligtvis, åtminstone för bokens skull, inträffar det i alla fall saker; livsavgörande händelser, som inte ska redogöras för här men som han går igenom detaljerat i romanen … som förresten inte alls är en roman. Inte egentligen.

– Allt som jag skriver om har hänt. När jag skriver riktiga böcker kan jag töja på historien, skriva ihop två karaktärer till en person om de fyller samma funktion och så. Det har jag inte gjort här.

Känns det så, att det här inte är en riktig bok?

Per Hagman tittar ner i sitt snart färdigdruckna vinglas med öl (den bland restaurangfolk så populära ”galoppen”, en snabb öl i farten för den som har många krogar att besöka på sin runda). Han smakar på orden lika mycket som ölen; funderar över vad han ska säga.

– Den är i alla fall inte en riktig roman utan mer av en självbiografi. Kanske har det något med försäljningen att göra att förlaget insisterar på romanstämpeln. Eller så är det så att om man kallar det för självbiografisk roman har man skyddat sig mot eventuella juridiska faror, med folk som nämns vid namn och så. Jag vet inte, jag är inte nog bildad för att kunna det där med genrebestämning.

Han häller i sig det sista.

– Ska vi gå vidare? Kan jag röka nu?

Vill kunna skriva romance

Vi lämnar värdshuset och låter Per Hagman guida oss upp för Kungsgatan. Väl framme vid Rådhustorget pekar han ut författaren Lars Hesslinds hus. Hesslind, som startade och drev  Författarskolan på Marstrand fram till sin död 2010. Jag frågar Per Hagman om han själv någonsin blivit inbjuden att  leda en skrivarkurs eller hålla föredrag på Marstrands lilla bibliotek som ligger intill och håller öppet två dagar i veckan.

– Nä. Själva biblioteket har jag så klart varit på och föreståndarna är förtjusande, men det skulle nog kännas väldigt nervöst att göra något sånt. Då är det ju folk man känner som kommer och lyssnar.

Någon vidare skrivlärare tror inte Per Hagman heller att han skulle kunna bli.

– Det lilla jag tror mig veta om att skriva vill jag ju behålla för mig själv. Det är mina yrkeshemligheter. Dessutom har jag aldrig kunnat skriva det som jag själv helst skulle vilja, vilket är romance. Vänner för livet var väl ett sällsynt dåligt försök. Danielle Steele behöver bara fem sidor och så har det uppstått ljuv romantik och en massa förhinder för de älskande. Jag behöver 300 sidor för att gestalta samma sak. Där skulle jag själv behöva en skrivarkurs.

På vår nästa anhalt Johans krog blir vi introducerade för en person ur Pers bok, nämligen krögaren Johan Gustafsson som är en av Pers bästa vänner. Liksom Wärdshuset ska han öppna för säsongen i kväll, och porslinet klirrar som klockspel från köket i förberedelserna.

Älskar krogen

Det är väletablerat i både romaner och intervjuer att Per Hagman älskar att jobba på krogen. Det har han gjort sedan tonåren. Dels är det en välbehövlig omväxling till författarlivet, någonting fysiskt och konkret. Dels ger arbetet pengar, till skillnad från skrivandet.

– Skulle jag räkna ut timlönen på romanskrivandet är det väl max fem spänn i timmen. Och det kunde man väl leva med som yngre. Nu är det dock lite svårt att försvara det för sig själv. Varför ska jag fortsätta att skriva när det ger noll ekonomisk trygghet?

Ändå gör han det. Ett uttrycksbehov eller en störning, eller en mix av båda; vad orsaken är vet han inte exakt. Bara att han måste fortsätta. Det som började med låttexter hos en tonårig Skövde-kille med popstjärnedrömmar blev så småningom till svårmodig pojkrumspoesi. En diktsamling tog form, skickades in till förlagen när han var 18-19 (”den skulle jag inte vilja hitta i dag, det vore fruktansvärt”), men den första publicerade boken blev en roman: Cigarett – sågad av vissa, kultförklarad av andra.

I dag kallar han skämtsamt debuten för en ungdomssynd och lite av en börda.

– Det är lustigt. Låt säga att man träffar nya människor, och man berättar för dem att man är författare. ”Jaha, då måste jag läsa något av dig!” säger de. Och boken de hittar är utan några som helst undantag Cigarett. Då tycker man liksom att, snälla, jag är 48 år gammal, och du kommer att basera din bild av mig på något jag skrev när jag var 21.

I Allas älskare, ingens älskling nämner du ytterligare en sorts böcker som du skulle vilja skriva: reseskildringar. Det tycker jag att du ständigt lyckas med. Inte minst i din nya bok.

– Det gör mig glad att du säger så. Själv tycker jag att det är en sorts korsning av dagbok och reseskildring. Jag har något lite beskäftigt folkbildardrag över mig. Att berätta om Palermo, Marstrand, Lampedusa och allt vad det nu är, blir lite andhämtning från all navelskådning och alla mina teorier om allt, eller att jag bara sitter och gaggar med gubbar i barer.

Jag påpekar att boken också kan läsas som en politisk stridsskrift, i alla fall vissa delar av den, där Hagman gör upp med allt från hycklande EU-politiker till tyckonomins representanter i morgonsofforna.

Den beskrivningen landar inte lika väl; författaren skruvar på sig. En devis som han alltid har jobbat efter, berättar han, är att litteratur med tydligt politisk budskap är outhärdlig.

– Fast det är klart. Den här boken blev ändå lite så. Jag menar, man sitter där på sin kammare, och jag följer ändå hyfsat med vad som händer i världen. Jag är ju varken ledarskribent eller flashbackanvändare. Kanske hade jag ett uppdämt behov av att hälla ur mig på sidorna.

På tal om behov finns det ett visst tema i rubriksättningen av Per Hagman-intervjuer. ’Per Hagman vill hitta hem’, ’Per Hagman har hittat hem’. Och så vidare. Hur är det nu med den saken? Är du mer rotad i dag?

– Mja. Mer rotad i min rotlöshet kanske. Som författare tänker jag att det nästan är en plikt mot mig själv att göra grejer, se saker, träffa nya människor och så. Jag har nästan alltid saknat det som många människor har: ett jobb som binder dem på ett logiskt sätt till en plats. Ibland gör det mig avundsjuk, för en sida av mig vill verkligen ha ett hem där jag kan hänga mina grejer.

Ur krogens högtalarsystem spelas reggae i sommartoner som den lilla ön ännu inte är mogen för. Per Hagman vilar hakan i handen och tittar genom fönstret på Rådhustorgets väldiga silverpoppel, planterad 1866. Antagligen hade han sett ut över vattnet mot Pater Noster-skären och Skageracks farbara vatten om vi bara suttit på den sidan av Marstrand.

Han ler knappt märkbart.

– Men oftast är jag faktiskt glad att jag inte har det så.

LÄS MER: Hagmans bok blir film

Fakta: Per Hagman

Född: 1968 på Frösön. Uppvuxen i bland annat Skövde och Tanzania. 
Bor: Pendlar just nu mellan Palermo, Marstrand och Stockholm.
Romaner: Cigarett (1991), Pool (1993), Volt (1994), När oskulder kysser (1997) och Att komma hem ska vara en schlager (2004), Vänner för livet (2010).
Andra verk: Match (noveller och dikter 1996), Skugglegender (noveller 2000) och Habibi (noveller 2004).
Aktuell med: Självbiografiska Allas älskare, ingens älskling, som kommer ut 28 april på Albert Bonniers förlag

Mest läst