På andra sidan jobbmarknaden

Hets, avhumanisering, försämrade villkor. Lösa förbindelser – om kampen för fasta förhållanden i handeln samlar berättelserna om de otrygga jobben.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Brödjobb kallas det ibland lite föraktfullt, det arbete som vissa kulturarbetare har utanför sitt konstnärliga område för att kunna hålla på med musik, film, skrivande eller vad det nu kan vara. Enligt Wiktionary är brödjobb som ”ett jobb som man inte särskilt njuter av, utan behåller för att tjäna pengar”. Det kan lika gärna beskriva de första jobb unga på väg in på arbetsmarknaden har. Eller det som är ett helt vanligt jobb, för många arbetstagare.

Men inte ens brödjobben är trygga längre. För den som har lyckats blunda för hetsen och avhumaniseringen inom arbetslivet gör Lösa förbindelser – om kampen för fasta förhållanden i handeln det tydligt. Liksom hur även ny teknik kan försämra arbetsvillkoren.

ANNONS

Det kan handla om att hela tiden behöva vakta telefonen om det kommer ett sms med jobberbjudanden. Att inte kunna tacka nej i rädsla för att inte få fler erbjudanden – och därför inte heller någonsin kunna planera något. Det kan handla om att få en deltidsanställning på 2,75 timmar i veckan. Det kan handla om att inte kunna gå på toaletten i mer än tre minuter utan att registreras som inaktiv. Det kan handla om hyvling (när arbetsgivare skär ner på timmarna i en tjänst – eller snarare i allas tjänster) eller hittar andra kreativa sätt för att kringgå lagar. Det handlar om att jobba, men inte kunna känna någon trygghet.

Allt det här är nu inte unikt för just handelsanställda, men antologin är utgiven med bidrag från Handelsanställdas förbund (att höja medvetandet är en vettig sak för ett fackförbund att göra) och bygger på handelsanställdas egna texter och ett sextiotal intervjuer. Journalisten Leonidas Aretakis åker till exempel till Gekås och Cecilia Alstermark skriver om Ikea. Två stora jättar som faktiskt är bokens goda exempel – efter facklig kamp, förstås. Reportagen är välskrivna, men allt kommer närmare i texterna från dem som faktiskt själva jobbar i butik, på lager och kontor. Tyvärr är de få, men efter att ha läst om hur det kan vara är det inte konstigt att många vill vara anonyma.

ANNONS

Jenny Wrangborg är poet, kallskänka och antologins redaktör. Hennes text Storebror är här, som handlar om övervakning och kontroll på jobbet, är hårresande. Väskan kontrolleras på väg hem. Med aktiv tid-systemet mäts hur lång tid allting tar. Att gå på toa för ofta eller för länge eller långsam arbetsinsats leder till uppföljande samtal med chefen. Det visar ett tydligt förakt för människor – eller möjligtvis för så kallade arbetare. Många fastanställda klagar över sitt jobb, på en inkompetent chef eller otrevliga kollegor (eller tvärtom), medan andra grupper i andra anställningsformer utöver vardagsgnäll drabbas av strukturella problem.

Josefin Sand som jobbar på ett lager i Enköping skriver i sin text Olika uniformer – olika villkor om hur de ”vanliga” anställda ser på bemanningsanställda. Till sist slutar de lära sig nya namn när alla ändå byts ut så snabbt. De orkar inte med fler lära-känna-varandra-samtal utan låter hellre bli att småprata. De tisslar bakom ryggen eftersom det ryktas att de andra har högre lön, och oroar sig för att de jobbar snabbare. Samtidigt får de bemanningsanställda varken egna skåp eller arbetsrotation från tunga uppgifter, och blir inkallade på dagliga samtal om att öka produktiviteten,

Men, när alla väl började prata med varandra förstod Sand att villkoren skilde sig och ingen var vinnare. Hon insåg att systemet skapar ett ”vi mot dom” som bara gynnar arbetsgivaren, och landar i att de med tryggheten i en fast anställning måste våga mer för dem som inte har det. Men alla har inte insett vikten av solidaritet.

ANNONS

Ett typiskt exempel: en debattartikel i GP nyligen från en verksamhetschef för en förskola med rubriken ”Timvikarier i förskolan ger fler sjukskrivna”. Chefen har säkert rätt i att ett system med timvikarier skapar stress och problem för både den ordinarie personalen och barnen – men inte med ett ord berör hon situationen och stressen och för timvikarierna, eller visar något slags uppskattning för dem.

För den – som likt mig – jobbat inom olika branscher som frilans, timanställd, visstidsanställd eller vikarie är det lätt att bli skeptisk mot fackförbund. Många arbetsplatser gör tydlig skillnad mellan fast anställda och vikarier, timanställda och bemanningsanställda. Men även hos fackförbunden är det som att vissa grupper glöms bort snabbare.

Givetvis finns det även en annan agenda i boken: Att gå med i facket och engagera sig. Lösa förbindelser visar varför den fackliga kampen fortsätter vara relevant. Förhoppningsvis kan även de som delvis står utanför inkluderas framöver.

ANNONS