Demonstration mot kvinnovåld på Filippinerna.
Demonstration mot kvinnovåld på Filippinerna.

Ove Bring | De mänskliga rättigheternas väg

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

År 55 f Kr besöker Cicero festspelen i Rom. Under fem dagar dödas olika djur på arenan, och ibland sliter djuren för omväxlings skull sönder en människa, men det underhållningsvåld som får publiken att jubla gör honom bara bedrövad, skriver han i ett brev till vännen Marius. ”Den sista dagen ägnades åt elefanterna. Folkmassan var entusiastisk, men det fanns ingen njutning i det; sannerligen, föreställningen lyckades bara framkalla medlidande, och en känsla av att det finns något slags släktskap mellan detta stora djur och mänskligheten.”

I de orden ligger så mycket. De drar undan marken för våra underförstådda föreställningar om vilka känslor och reaktioner som var möjliga vid en viss historisk tidpunkt. Vi säger oss gärna att den sortens medkänsla med djur först uppstod i modern tid. En obruten teknisk-rationell framstegskurva tror vi inte längre på, men bakom många resonemang hör man att föreställningen om en liknande moralisk utvecklingskurva fortfarande är vanlig: först var vi dåliga, sedan blev vi lite bättre, och de människor som lever just nu är de ädlaste och mest rättvisemedvetna som någonsin har funnits. För att sabotera den föreställningen skulle jag vilja dra några citat till.

ANNONS

Montaigne, som skrev sina essäer i slutet av 1500-talet, fördömde tortyr och kritiserade koloniseringen av Sydamerika samtidigt som den pågick: ”Så många städer jämnade med marken, så många folk utrotade, så många miljoner människor nedsablade, och den rikaste och vackraste världsdelen helt omstörtad för handeln med pärlor och peppar: tarvliga segrar!” För honom var det uppenbart att de koloniserade indianerna var männi­skor som han själv. Världen på den tiden var för övrigt redan så pass global att han hade träffat några av dem: de visades upp i Rouen och han berättar att han försökte samtala med dem via tolk.

Thomas More, författaren till Utopia, var fullt på det klara med sambandet mellan sociala orättvisor och brottslighet, ett samband som fortfarande verkar vara svårt att greppa för vissa skribenter. ”… vad är det annat än att göra folk till tjuvar och sedan straffa dem för att de stjäl”, skrev han 1516.

”Slavar är människor som vi”, ansåg den romerske filosofen Seneca (död 65 e Kr). Åtminstone ett par grekiska filosofer, sofisten Antifon (400-talet f Kr) och stoikern Zenon (300-talet f Kr), ansåg att alla människor var födda lika och borde ha samma rättigheter. Och man måste inte stanna inom den västerländska civilisationen. Konfucius, död 479 f Kr, formulerade nästan ordagrant den moralregel som ibland påstås vara unik för kristendomen: ”vad du icke vill att andra ska göra dig ska du inte heller göra mot andra”. Akbar, muslimsk mogul i Indien i slutet av 1500-talet, införde religionsfrihet: ”Ingen man ska utsättas för ingripanden till följd av religion, och envar är fri att gå över till den religion han önskar.”

ANNONS

I varje tid och varje civilisation, misstänker jag, har det funnits författare och filosofer som haft liknande idéer (och härskare som struntat i dem). Av den anledningen ville jag läsa Ove Brings bok om de mänskliga rättigheternas historia.

Bring har tagit ett enormt grepp om sitt ämne. Boken börjar med de äldsta bevarade exemplen på rättighetstänkande, sumeriska lagtexter från 2400 f Kr, och fortsätter sedan över Indien, Kina, Grekland och Rom, via upplysningen och FN:s grundande ända fram till … ja, det är på håret att han hinner få med upproren mot diktaturerna i Tunisien, Egypten och Libyen. Allt ska med, romersk rätt och kampanjen mot slavhandeln, filosofi och litteraturhistoria, folkmord och Amnesty international. Det gör att De mänskliga rättigheternas väg, trots sina 720 sidor, har blivit lite väl summarisk och refererande, så att den ibland påminner om en världshistoria för gymnasiet.

Men genom att ta detta stora grepp visar Bring att idéerna om tolerans och mänskliga rättigheter bildar en sammanhängande helhet genom historien. Och när han i slutet av boken kommer fram till den kritik som har riktats mot idén om universella rättigheter kan han skörda vad han sått: då har han sedan länge övertygat läsaren om att mänskliga rättigheter inte bara är ett modernt västerländskt påhitt.

ANNONS

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har ”skrivits av supermakter som inte förstod fattiga länders behov”, påstod den malaysiske premiärministern Mahathir bin Mohamad på ett toppmöte 1997. Bring berättar hur det egentligen gick till. Först genomfördes en världsomspännande enkät i syfte att hitta gemensamma värderingar; Gandhi hörde till de tillfrågade. Därefter utarbetades deklarationen av en internationell kommission med ledamöter från arton länder, bland dem Indien, Chile och Libanon. Trots visst kompromissande enades man 1948 om en deklaration som inte var alltför tandlös – som om det just då, kort efter kriget, fanns ett fönster för en sådan överenskommelse.

Bring, som varit folkrättsrådgivare på UD, uttrycker sig ofta diplomatiskt. ”Här kan man ana en diskrepans mellan vad medborgarna instinktivt känner och vad deras regeringar kommunicerar internationellt”, skriver han på tal om diktatorer som förklarar att vissa rättigheter strider mot deras lands kultur. När det gäller upphävandet av mänskliga rättigheter i kampen mot terrorismen är han lyckligtvis inte lika diplomatisk. Han visar vem som bar ansvaret för att USA godkände tortyr.

Många människorättsförespråkare kunde gott vara lite mer kända. Vi får möta några av dem i boken, som Cesare Beccaria, vars skrift mot dödsstraffet blev en storsäljare på 1700-talet, och Bartolomé de Las Casas, som kämpade för indianernas medborgerliga rättigheter på 1500-talet. Men jag skulle önska att Bring hade tagit fler oväntade vägar genom idéhistorien. Och att han ibland hade jämfört filosofer och författare med varandra tvärs över århundraden och civilisationsgränser, så att det slog intellektuella gnistor mellan deras idéer.

ANNONS

I de mänskliga rättigheternas idéhistoria finns det bara en sak som är riktigt märklig, och det är att upplysningen har fått så dåligt rykte, inte minst bland folk som borde stå den närmast. Genom en finurlig moralisk transaktion, som säkert skulle imponera på lånehajarna bakom finansbubblan, har skulden för de senaste två hundra årens orättvisor överförts på upplysningens konto – just de orättvisor som upplysningen vände sig emot. Vi förväntas tro att 1900-talets diktatorer aldrig hade kommit på tanken att de kunde sätta folk i koncentrationsläger om inte vissa filosofer hade varit lite för förtjusta i rationalitet och ordning.

Vi behöver alltid försvara idén om universella mänskliga rättigheter – just nu mot religiös och politisk extremism, mot övervakningssamhälle och populistiska missnöjespartier. De som försvarar dessa rättigheter behöver all uppmuntran de kan få, och jag kan inte tänka mig någon bättre inspiration än att läsa om alla dem som genom hela världshistorien har argumenterat för liknande idéer. När man upptäcker hur många de har varit blir det omöjligt att ge upp.

ANNONS