Det sekulära samhället befinner sig i kris, menar Nav Haq, curator för årets upplaga av Göteborgs Internationella Konstbiennal. Flera blodiga dåd under de senaste decennierna – som exempelvis attacken mot World Trade Center och Breiviks massmord på Utøya– vittnar om detta. Det sekulära ska dock inte förväxlas med ateism – enligt Haq – utan snarare ses som en betydelsefull grund i ett samhälle där människor med olika trosuppfattningar och sexuella läggningar kan leva i fred. Den samtida konsten är förbunden med det sekulära och därför befinner sig också den i kris.
Shilpa Guptas LED-baserade skulptur Wheredolendandyoubegin som sträcker sig över ett industriområde i Gamlestaden har namnsatt biennalen. Guptas text saknar mellanslag och för således tankarna till hashtags som används på sociala medier. En besläktad längtan efter gemenskap och ett upphävande av gränser känns av i biennalens trycksaker, vilka pryds av bilder föreställande sammanslingrade kroppar.
Vad innebär tro i dag? Enligt några av de utställande konstnärerna har pengar konkurrerat ut religionerna. Jonas Staals träskulptur, som har installerats på Chalmers, innehåller flera hålrum vars konturer formar siluetter av kända monumentalbyggnader som exempelvis Empire State Building. Med detta verk avser han visa ett samband mellan de högsta byggnaderna och de värsta aktiekrascherna. Även om hans tes kan te sig tillrättalagd, är verket befriande tydligt och mångfacetterat. De ihåliga utrymmena får stå för fantasierna som spinns runt pengar, vilka numera sällan har en fysisk form. De är som luft samtidigt som de är universella rättesnören.
Biennalens främsta upplevelse, för mig, är två verk av Haseeb Ahmed & Daniel G. Baird som presenteras på Röda Sten respektive Göteborgs Konsthall. Duon har länge gjort avgjutningar av olika fragment i byggnader från olika tider och platser, och här utgår de från så kallade ”beffroier”, franska och belgiska klocktorn som det fanns två av i varje stad: ett sekulärt och ett kyrkligt. Verken består av rätvinkliga metallstänger som mjukas upp av pastellfärgade avgjutningar. De är fantastiskt poetiska och kan beskrivas som tredimensionella målningar.
Göteborgs Konsthall bjuder på den mest koncentrerade upplevelsen. Här visas även Fatma Bucaks installation med zinkplåtar, i vilken hon tycks vilja avtäcka ondskans kärna genom att abstrahera bilder från dagstidningar.
Men trots att de olika utställningarna avser lyfta frågan om en allt mer hotad yttrandefrihet och fira mångsidigheten som det sekulära har medfört, är den försiktig. Det finns några verk som gör mig upprymd men inget som gör mig skakad. Kanske är detta ett symptom av den pressade situationen som konsten just nu befinner sig i. Det är med andra ord en både tänkvärd och motsägelsefull biennal, som – paradoxalt nog – lyckas belysa rädslan den hade som avsikt att motverka.
