Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/2

Ojämnt om samtidens speglingar

Vilhelm Mobergs Utvandrarna är ständigt aktuell. När Göteborgs Stadsteater sätter upp en ny dramatisering är det en gripande men ojämn föreställning som blandar lek och allvar.

Teater

Utvandrarna
Göteborgs Stadsteater
Av Vilhelm Moberg
Regi och dramatisering: Pontus Stenshäll
Skådespelare: Hannah Alem Davidson, Gizem Erdogan, Ashkan Ghods, Johan Gry, Kristina Issa, Magdi Saleh, Alexandra Nordberg
Kostym: Pontus Stenshäll
Kostymassistent: Gunilla Nordin Hernandez
Rum: Pontus Stenshäll, Clive Leaver, Max Mitle
Musik: Simon Steensland
Ljus: Max Mitl
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen, Marcus Lilja
Dramaturg: Joel Nordström

Det är lite mer än 20 år sedan Karl-Oskar och Kristina stod på scenen i Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikal Kristina från Duvemåla. Det var en tid som liknar vår. Nazister marscherade på gatorna. Ett par år tidigare hade antalet asylsökande i Sverige slagit rekord, Ny demokrati hade kommit in riksdagen men sedan kollapsat i nästa val. Samtidigt som Göteborgs Stadsteater nu sätter upp en ny dramatisering av första delen i Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, planerar nazister återigen en marsch genom Göteborg och rasismens parlamentariska gren har en starkare ställning i riksdagen än Ny demokrati nådde.

Det är förstås omöjligt att se Utvandrarna 2017 utan att tänka på debatten om svensk flyktingpolitik och alla de som flyr krigets fasor men nu möts av stängda gränser. Parallellerna är tydliga nog för att någon vidare uppdatering av texten inte ska behövas. Pontus Stenshäll har velat bevara så mycket som möjligt av Mobergs språk. Berättande partier varvas med gestaltande scener och växlingarna markeras av att skådespelarna byter mellan sina egna dialekter och småländska.

I den lite rörande scenen då de blyga tonåringarna Karl-Oskar och Kristina möts för första gången, och tystnaden mellan dem får breda ut sig och knyta dem samman, brister delar av publiken ut i ett skratt, som jag har svårt att förstå, när de hör Ashkan Ghods och Gizem Erdogans skorrande R.

Som en röd tråd går Kristina Issas fantastiska sångröst i folkviseton med lite lätt jazziga inslag genom hela föreställningen. Musiken är en viktig del av föreställningen. Emigrantvisa och Utvandrarens visa är återkommande inslag, och särskilt den senares beskrivning av vedermödorna som de flyr ifrån blir stark.

Scenografin är nästan helt i papp. En djup och nästan tom scen, i fonden New Yorks skyline uppbyggd av kylskåp, tvättmaskiner, kaffebryggare och hushållsassistenter uppställda på lastpallar. Från taket hänger mängder av platt-tv-kartonger, till vänster en säng byggd av samma kartonger. Det är en bild av det samtida överflödssamhället.

Videotekniken är använd till max. I ett hörn av scenen står en liten modell av en gård, som kan filmas med handkamera och projiceras på kartongerna vid scenkanten. När Robert, övertygande gestaltad av Hannah Alem Davidson, och Karl-Oskar drömmer om Amerika vid brasan projiceras elden runtomkring dem. Under andra aktens färd över Atlanten, packade som sillar på en trång skuta, hämtas inspiration från dokusåpornas biktbås. Karl-Oskar, Kristina, Robert och Elin håller var sin monolog om könsroller och åtrå in i kameran, och deras kroppslösa ansikten projiceras splittrade på kartongerna som hänger över scenen. Det skapar en kuslig men också förfrämligande effekt.

Starkast är projektionerna när svallande havsvågor projiceras på en mängd enkla människosiluetter i papp som står uppradade över scenen och föreställer skeppets övriga resenärer. Vågorna som lyser på dem skapar nästan illusionen av att de rör sig, och de Skriet-liknande pappfigurerna gestaltar ångesten som fyllde den svåra och långa resan över Atlanten.

Som helhet är det en svajig föreställning. Videoprojektionerna växlar mellan att i sig själv bidra till gestaltningen och att skapa avstånd från berättelsen. Det blir tydligt hur fattigdomen blir en stressfaktor på Kristina och Karl-Oskars relation. För att hinna skildra tillräckligt mycket av deras umbäranden på föreställningens två och en halv timme har de andra rollernas historier beskurits ordentligt. Roberts flykt från statarens livegenskap är väl gestaltad, Ulrikas berättelse om våldtäkt blir stark. Arvids historia däremot kommer inte fram och Danjels frälsning blir svår att ta på allvar.

Det är en lekfull uppsättning full av infall, som hönan som kastar ägg i form av pingpongbollar omkring sig. Andra infall fungerar inte lika bra. Scenen då länsman och prästen avbryter Danjels olagliga gudstjänst blir parodisk. De kommer in i groteska masker, och prästen smeker sitt kors som hänger i skrevhöjd som en fallos. Det är som om man inte riktigt tror på att sådant förtryck kan komma från riktiga människor, att man måste förvandla dem till typer.

Det är i scenografin och dramatiseringen av Mobergs text som anknytningen till samtiden blir tydligast. I berättelsen om Sverige som flyktingmottagande land, är jämställdhet och jämlikhet viktiga beståndsdelar. Det är det rollfigurerna fokuserar på när de drömmer om det nya landet, på flykt från hunger, fattigdom och livegenskap.

Mest läst