Det började med att konsthallen Contemporary Arts Centre i Cincinatti, USA, kontaktade honom i januari. De ville göra någonting annorlunda, och undrade om han hade några idéer om vad ett eventuellt samarbete kunde gå ut på. Gärna ett projekt som skulle vara helt väsensskilt från det vanliga turnerandet.
Jens Lekman behövde inte fundera länge.
– Att tonsätta andras berättelser är någonting jag har velat göra sedan jag började spela musik.
En ögonöppnare
Redan inledningsvis i karriären började Jens Lekman få otaliga brev från människor som hört hans låtar och ville dela med sig av sina tankar, samt berätta om olika saker som hänt dem. Han säger att det var en ögonöppnare. Aldrig hade han anat att det fanns så många historier där ute.
Så anledningen var inte skrivkramp?
– Jo, det med. På sätt och vis. Jag kom till en punkt förra året då jag kände mig jävligt trött på den här Jens Lekman-karaktären och inte ville skriva mer om honom just då. Det var befriande att få berätta andra historier än min egen.
Insamlandet har i Sverige skett via Gibca, den göteborgska konstbiennalen som tidigt blev en samarbetspartner i projektet. På biennalens hemsida har besökare kunnat fylla i ett formulär där de som inspiration har fått välja mellan tre teman: Rädslor, kärlekar och hemligheter.
En av berättelserna handlar om en kvinnas minne av sin bortgångne far och det pinsamma sättet han dansade på; en annan om relationen med någon som ljugit om sin identitet på nätet. I en tredje avslöjar skribenten sin ovanliga fobi – för stora träskepp.
– Det har fått mig att fundera mycket över hur stor del en text är av en låt. När jag har jobbat med tonsättningen har jag märkt att det ofta redan finns en stämning, och ibland även en melodi. De har bara trätt fram från orden på pappren, rakt in i kompositionsdelen av min hjärna.
Cincinatti nästa
20 november uppträder han i USA med låtarna som den amerikanska delen av arbetet ska resultera i. Från det stora landet i väst har 200 historier skickats in, texter som Jens Lekman nu sitter och går igenom.
– De amerikanska är ofta mer bibliska. De handlar om hur man går igenom motgång efter motgång för att sedan tar sig fram till någonting. Antingen större visdom, eller att allt har gått helt åt helvete.
Vilka är de bästa berättarna?
– Jag skulle säga att göteborgarna har varit strået vassare. Men mycket händer ju också i den efterföljande intervjun jag har med de utvalda. Jag har inte pratat med amerikanerna än, säger Jens Lekman.
Genom formulär och intervjuer samlar Jens Lekman in berättelser från frivilliga i USA och Sverige, för att sedan snabbt tonsätta och spela in dem under stor tidspress.
Projektet är ett samarbete med Contemporary Arts Centre i Cincinatti, USA, och Gibca i Göteborg.
Låtarna är för spontana och opolerade för att fungera som albummaterial, säger han, men kommer att finnas tillgängliga för nedladdning digitalt. Dessutom framför han sånger ur projektet vid två tillfällen: i kväll på Röda stens konsthall samt 20 november i Cincinatti.
