Lisa Rhoden och Jeff Mills i Bill Violas Dissolution från 2005. Sex av Violas verk visas i sommar på Akvarellmuseet på Tjörn.
Lisa Rhoden och Jeff Mills i Bill Violas Dissolution från 2005. Sex av Violas verk visas i sommar på Akvarellmuseet på Tjörn.

Nordiska akvarellmuseet, Skärhamn | Bill Viola – Water

ANNONS
|

Den amerikanske videokonstnären Bill Viola har i en intervju berättat att han egentligen inte gillar begreppet ”videokonst”. Det är som om man skulle kalla teckning för ”pennkonst” eller måleri för ”pigmentkonst”. Istället ser han sig som en bildkonstnär som står måleriet nära, inte minst för att måleriet representerar en uråldrig och oavbruten tradition av mänskligt bildskapande som leder ända ner i grottorna. Att hans bilder animeras av elektroniska impulser särskiljer dem inte på något avgörande sätt från de mänskliga bildernas historia och dess olika tekniker och metoder.

Också begreppet ”akvarell” har ju sina särskilda begränsningar. Med ett nyinvigt utställningsrum kan nu Nordiska akvarellmuseet på ett bättre sätt visa samlingarna och på så sätt leva upp till sitt namn också när akvarellen lyser med sin frånvaro på huvudutställningen.

ANNONS

Någon akvarellist är ju inte sommarens utställare Bill Viola. Men talar man om ”akvarellens utvidgade fält” på samma sätt som man tidigare diskuterade måleriets och skulpturens utvidgade fält så är Viola ett bra val. I åtminstone fem av de sex videoverk som visas är just vatten ett existentiellt huvudtema. Det livgivande vattnet, det dödsbringande vattnet. Det förenande, det upplösande. Vatten som rening. Vatten som djup och som yta och ytan som gräns: mellan där och här, verklighet och dröm, medvetet och omedvetet. Vatten också som det ursprungligaste av bildmedier: det var som spegling i vatten människan för första gången kunde se sig själv. Till och med det elektroniska flödet i slutna kretsar har Viola liknat vid – apropå videokonst – vattnets rörelser.

I ett sommarljust Bohuslän kan det kanske upplevas som något av en prövning att beträda filen av mörklagda rum där filmerna visas. Men det kan också förmedla en känsla av rit och passage, ett byte av tillstånd. The p assing från 1991 är annars kanske inte den mest pedagogiska öppningen, en film som på knappa timmen i långa svartvita flimrande tagningar drömlikt väver samman moderns död med det egna barnets födelse.

ANNONS

Går Tarkovskij sakta så går det här saktare. Det meditativa tillstånd som filmen måste skapa för att verkligen kännas vill inte infinna sig. Jag försöker igen hemma med en dvd-version, men jag upplever verket som formlöst och föråldrat.

Desto magnifikare är det innersta utställningsrummet där tre senare verk på fem skärmar ytterligt långsamt vecklar ut sina skeenden. Här har också referenserna till måleriets rum snarare än till filmens utsträcka tid blivit tydligare, inte bara på grund av färgerna och de inramade plattskärmarna. Ett mer religiöst verk än Three w om e n har jag knappast sett, även om det inte förutsätter någon speciell konfession: gråa och liksom fjärran bakom en obestämd ridå (eller dunkelt såsom i en spegel) träder kvinnorna, en efter en, igenom hinnan som visar sig vara flödande vatten in i en värld av färger och förklarat ljus; den äldre beledsagar de yngre. Men de återvänder, liksom ödesbundet (kanske till dödsriket?) och skeendet börjar igen.

ANNONS

Att den verklighet vi upplever bara är en diffus vrångbild av den sanna är ju en föreställning inom såväl filosofiska som religiösa traditioner. Som kristen skulle jag antagligen ha tolkat sekvensen som ett inträdande i himmelriket eller, när skeendet vänder, som en förlust av Paradiset. Eller mer allmän­mänskligt: helt enkelt av barndomens närvarokänsla? Det märkliga är att också vid femte eller sjätte vändan så är anblicken av den strålande, häpna befrielsen lika gripande. Något som i sin tur kan bli en del av verkets symbolik: den loopade videon samlar trots upprepningen inte på sig någon erfarenhet. Skeendet är alltid nytt.

Det är synd bara att utställningsprojektet inte kunde realiseras fullt ut. Ursprungligen var det tänkt att verk också skulle visas i tre kyrkor i regionen, berättar museichef Bera Nordal i ett katalogförord. Utställningen är rik som den är, men ytterligare ett par sena filmer hade förstås gjort bilden av konstnärskapet mer komplett. Och Violas videoinstallationer brukar trivas bra i kyrkor.

Bill Violas utställning Water som visas på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn till och med 9 september.

Mikael Olofsson är konstnär och konstkritiker. Medverkar regelbundet i GP.

ANNONS