Nära relationer, verkligen. I all sin enkelhet formligen utstrålar Alice Neels teckning av partnern Kenneth Doolittle problem. Vånda, bakfylla, kanske abstinens. Den är från 1933. Året därpå skulle Doolittle i ett utbrott förstöra en stor del av Alice Neels verk, över femtio oljemålningar och mer än trehundra teckningar och akvareller.
Är teckningen typisk för Alice Neel så är det för att den inte är det: den är svår att binda vid någon särskild stil, söker sig varken mot det ”skickliga” eller ”sköna” men uttrycker något som känns autentiskt och sant. Det gäller också senare perioder; mötet med eller relationen till den avbildade verkar avgöra tillvägagångssättet, skapa själva bilden. Eller som konstnären Marlene Dumas osentimentalt har uttryckt det i en hyllningstext: Alice Neel hittade den ”rätta balansen i maktkampen mellan konstnären och motiven”.
Inte för att Neel skulle vara utan influenser. När nu Nordiska Akvarellmuseet under sommaren visar en utställning med hennes verk på papper (fyra oljemålningar finns också med) så ringar Neelkännaren Jeremy Lewison i sin katalogtext in ett tidigt inflytande från mexikanen Diego Rivera, men också starka intryck av tysk expressionism och nysaklighet. Tidigt socialist, under perioder medlem i kommunistpartiet, var det naturligt för Neel att vända sig mot det samhälleliga rummet. Länge var hon bosatt i New Yorks ”spanish Harlem” och omgiven av fattigdom, till detta kom personliga katastrofer: ett dött barn, en förlorad vårdnadstvist, separationer och ett självmordsförsök. Det skulle ljusna. Hennes senare porträtt avbildar ofta sönerna och svärdöttrarna och deras barn. I och med flytten till Upper East Side började hon också bli ett namn, i en trängre men inflytelserik krets av konstnärer, kritiker, författare.
Född år 1900 kunde Alice Neel helt och hållet identifiera sig med seklet. Hon levde till november 1984, i oktober var hon avbildad på tidskriften Artnews omslag. Hennes sena genombrott sätter oundvikligen ljuset på ett inte bara amerikanskt fenomen: den figurativa, realistiska konstens svaga ställning under större delen av nittonhundratalet, även om just termen ”realistisk” här måste användas som ett högst ungefärligt närmevärde (lika mycket skiljer som förenar Grant Wood och Edward Hopper, för att nu nämna två andra figurativa amerikanska målare).
Men i dag när konsten blivit betydligt mer inriktad på samhälleliga processer så är det snarare de lidelsefulla diskussionerna runt det abstrakta måleriet som kan kännas främmande. Medan en bildvärld så förankrad i det relationella och sociala, i tiden och rummet, kan upplevas som en viktig och matig återupptäckt.
Men om Neels måleri berättar så måste det också berättas, något som Moderna Museets stora Malmöutställning för tre år sedan lyckades bra med. Hur mycket porträtt av ”okända” än kan övertyga är det ändå kavalkaden av inte bara familjemedlemmar utan också politiska aktivister, fackföreningskämpar, konstsamlare, bortglömda poeter och berömda konstnärer som vecklar upp en sammansatt bild – av Neels konstnärskap förstås, men också av ett helt samhälle.
Och här har Akvarellmuseets fina utställning ändå ett problem: i kombination med presentationsfilmen och katalogen får man en bra känsla för hennes biografi och familjerelationer, men utställningen missar att presentera andra porträtterade. Konstnären och upptågsmakaren Joey Skaggs. Filmaren och videokonstnären Michel Auder, poeten och översättaren Aaron Kramer, eller poeten och feministen Adrienne Rich, som för övrigt avled förra året. Jag vill inte för ett ögonblick antyda att jag själv har stor kunskap om alla dessa. Men just därför.
Utställningen Alice Neel – Nära relationer på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn.
.
Mikael Olofsson är konstnär och kritiker och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om utställningen Pop art design på Louisiana.
