Hiphopen har, precis som många andra genrer som börjat i utanförskap, blivit folklig. När det nu kommer biografier med svenskspråkiga, på olika vis tongivande rappare, handlar urvalet inte enbart om musiken. Folkligheten har de uppnått genom annat: Latin Kings Dogge Doggelito genom spexande och ”Cykel på köpet”-reklamen, Ison Glasgow genom sitt sommarprat och Ken Ring i tv-programmet Så mycket bättre. Som alla vars image förändras är det något de måste förhålla sig till.
De egentligen väldigt olika böckerna och artisterna tecknar tillsammans en bild av Sverige, en Stockholmscentrerad bild av hiphopens historia; det börjar i förorterna Botkyrka, Hässelby och Bredäng. Musiken, raptexterna, blir en plattform och en talarstol för röster som inte fått höras. Och även en väg bort från kriminalitet.
Ibland vill man bara försvinna, Kim Veerabuthroo Nordbergs bok om Douglas León, påminner om ett långt reportage och började som ett sådant, 2009. Författaren hänger med Dogge och pratar med personer i hans närhet. Han tecknar även hiphopens svenska ramberättelse – det är 20 år sedan Välkommen till förorten släpptes – och drar in sådant som Stockholms bostadsplanering, rinkebysvenskan och recensioner för att ge ett bredare perspektiv. Men livsödet i sig räcker långt. Från lycklig familj till knaper uppväxt med ensamstående mamma, egna förluster (en hustru död i cancer) och upptäckten av musiken.
Kommer man nära Dogge? Närmare, i alla fall. Han är motsägelsefull. Har svårt att fokusera sin kreativa energi, drar sig undan, säger en sak ideologiskt men gör en annan. Han har däremot aldrig hymlat om att han gör nästan vad som helst för pengar – credd kan inte försörja en familj. Kanske är det delvis uppväxten som spökar, en fattigdom som skapat otrygghet och ett större behov?
Ken Ring vill däremot berätta allt. På omslaget till Livet ser han ut som mysfarbror, men det är inte bilden han tecknar – och han är definitivt mycket involverad. Som författare står Ken Ring och Klas Ekman, med Ken Ring som redaktör.
Livet är svårläst. Inte för att Ring hanterar språket och grammatiken på sitt eget vis – det kan hindra läsningen ibland, men tillför snarare personlighet, utan för att personen ställer sig i vägen för läsningen. Den här gången vill han inte vara lagom ghetto (som svensk media föredrar) eller bli tillrättalagd. Boken är som en lång monolog utan uppehåll för andning, ett försvarstal och en självhävdelse.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli menar (DN 141001) att en lysten bokbransch utnyttjat Ring. Medförfattaren borde tagit ansvar för hur han framställs, ”som en människa utan normal empatiförmåga”. Musikjournalisten Fredrik Strage oroar sig efter att ha läst boken snarare för att man har förskönat än exploaterat honom.
Att döma av Rings historia och aktuella intervjuer tyder inget på att han inte vet vad han gör. Entreprenör har han alltid varit, oavsett om det handlar om att knyta kontakter, skaffa pengar via knarklangning eller att ge ut sin musik utanför skivbranschen. Privat och i karriären har hans liv varit fullt av kaos och motgångar, och det råder ingen tvekan om att han flera gånger blivit sviken av samhället.
Det värsta exemplet är när mamman begravts i sin hemby i Kenya och fjortonåringen ringer hem till svenska socialtjänsten för att fråga vad som händer nu. Svaret: de har ingen plan, de har tänkt att han ska stanna där. Inte konstigt att han närt en livslång misstro mot myndigheter.
Det är imponerande hur ofta han lyckas resa sig igen – fallen är i och för sig ofta av egen förskyllan – men den grova kriminaliteten, ilskan och oförsonligheten riktad även mot småsaker och sveken mot närstående är svårsmält. På ett sätt är det i och för sig skönt med en biografi som inte är enbart smickrande. Äkthet, kanske Ring skulle kalla det, för han snackar mycket om äkthet, respekt och att vara hiphop. För en utomstående – det autentiska varierar med musikgenren – är det svårt att uppfatta skillnaden på det han kallar äkta (sig själv, förstås) och annat som han dissar. Handlar det om drivkrafterna, omgivningarna, ekonomiska förhållanden?
I sista kapitlet försöker han resonera bredare, göra upp med även sig själv. Då har han redan så många gånger skrivit att han förändrat sitt liv – slutat knarka, börjat prioritera familjen, för att redan ett par sidor senare knarka eller dra iväg igen – att det är svårt att tro. Livet kommer nog att fortsätta vara en ständig kamp.
Rings bok må vara mest rubrikskapande, men den som stannar i minnet är Ison Glasgows När jag inte hade nåt. Djupt personlig men med en helt annan ödmjukhet handlar kärnberättelsen mer om hemlöshet än hiphop, om en mamma som kämpar och håller masken och en son som förstår mer än han vill inse.
Inledningen är en ögonblicksbild från ett McDonalds. In kommer en ung kille, en hemlös. Ison känner igen stilen, vet hur det känns, vill så gärna göra något. Men han vet också hur svårt det är att ta emot.
Det återkommer flera gånger – det finns sådant bara den som varit där kan känna igen. Och Ison har varit där. När han var sex tog mamman honom från New York till Stockholm: sonen skulle få en chans till ett bra liv. Som karismatisk amerikanska ses hon som cool i Sverige, de hänger med rastas i Kungsträdgården, är omtyckta, har ett nästan symbiotiskt förhållande. Men de har ingenstans att bo, spanar efter lämpliga trappuppgångar att sova i, mamman dansar på gatan för att få pengar. Livet är kanske ett äventyr, men det är inte tryggt. Barndomens bilder överlappas av vuxenhetens insikter. Detaljerna är drabbande. En kvardröjande bild är när Ison kommer hem till en kompis som bara kan öppna kylskåpet och ta mat – vilket överflöd!
Även utan hiphopen är det tre livshistorier värda att berättas. För Dogge, Ken och Ison blev musiken ett slags räddning. Många i deras situation har inte ens det. För det de också har gemensamt är ekonomiskt och socialt utanförskap samt brist på vuxna som tagit ansvar, oavsett om det handlat om våld och missbruk eller bara felaktiga beslut.
Lika sorgligt som samhällets svek är rasismen och det ständigt reproducerade vi och dom, oavsett innehåll. Här syns det till exempel i vita medelklasskribenters tidiga recensioner av Latin Kings, i förortrapparnas egna bilder av Sverige, i Ken Rings exotiserande av Afrika och inte minst i debatten om hans bok.
.
Ämnet
Dogge Doggelito, Ken Ring och Ison Glasgow är alla tre aktuella i höst med biografier. Tillsammans tecknar de egentligen väldigt olika böckerna och artisterna en bild av Sverige, anser Bella Stenberg. Musiken, raptexterna, blir en plattform och en talarstol för röster som inte fått höras. Och även en väg bort från kriminalitet.
Skribenten
Bella Stenberg är kulturskribent och kritiker och medverkar regelbundet på GP:s kultursidor. Recenserade senast Conn Igguldens Rosornas krig: Stormfågel.
